torsdag 11 februari 2016

Days goes bye...

Som en låt av Dylan...gled in i några Hendrixlåtar igår. Några skivor, lyssnade mig igenom Electric ladyland och några till.

Puh, och alla grabbarna i bandet är döda. Födda typ 1945 och döda runt 2008. Vad blir det? Runt 65, förutom Jimi som bara blev 27.

Det är ändå intressant att trots att de var supermusiker hela högen, så verkade ingen riktigt brytt sig om sin karriär på sikt. Jag känner igen mig i detta. Vem fan bryr sig om sin karriär? Man vill ju bara överleva och ha goda livet.Tyvärr är ju det där med att överleva en kostsam och slitsam sak om man ska lira som konstnär.

Ja, det spelar nog ingen roll. Allt är kostsamt om man ska överleva. Det är skit samma vad man sysslar  med. Ja, banklivet då, kanske???

Frugan spelar Bartoli, hon som fick Abbapriset igår. Bra röst, minst sagt. Jag minns när Dylan fick det. Han var lindrigt vrång, såg ut som han skulle sparka in tänderna på alla, men jag minns hans kavaj. Den var toksnygg.

Grabben har stil.

Idag har jag vart hemmansägare, samtidigt som jag läser allt jag kan komma över om bil i Grekland, mm, mm...ingen enkel litteratur. Men, nu vet jag, ser bra ut. Jag tror jag donerar en Volvo till Grekland och kör hem den om något år.

Huset, mina kära. Det är två veckor kvar, en i augusti och en i sept efter det får ni hyra nästa år.

Workshopen, fina elever i onsdags.

Till helgen ska vi härja i en kåk i Vita bergen, granne med Strömholms kåk, där Lundell skrev Jack och där Nina Lugn bodde och där Tor Ivan och Åsa Moberg bodde och där Joakim nu hyr ut kåken till skådisen i Pistvakt och där jag en gång plåtade Nina framför brasan och där vi hade de ruggigaste  festerna under Plankettiden och där jag och Wenke gifte oss på gräsmattan och där jag en gång såg ljuset.

Nog om det. Klassisk mark, helt enkelt.