söndag 28 februari 2016

När isen bleknar



Jag står i stugan på kolonilotten. Ser ut över Årstaviken. En man på isen med en liten grabb. Isen bleknar, den är grå. Den är inte tjock. Ingen annan är på isen. Ingen annan är en sådan fullkornsidiot som den här mannen.

Årstaviken var en gång min hemmahamn, långt innan de började spela reagge långs strandkanten. Långt innan de började spela den i normala fall så fina musiken, men ibland måste man första att hög musik inte passar till en meditativ strandkant.

Jag sa det till ägaren en gång. Han verkade inte fatta, det kanske var han som gick på isen med sin son? I alla fall tror jag han gick i konkurs eller något liknande. Man kan säga att saker och ting löser sig självt ibland.

Allt har sin tid. En gång i tiden hade jag labb vid Ringvägen. Det var ett bra labb, billigt och skolungarna sprang förbi i trappan. Det stora problemet var luncherna. Alla ställena runt omkring var usla. Nu när jag går samma väg som förr vid labbet, ligger det ena stället bättre och roligare efter varandra längs Ringvägen.

Det är bra, på sitt sätt. Det gillar jag.

Man pratar om Palme. Han var väl ingen idol på den tiden, man tyckte han blåste oss vid kärnkraftsomröstningen. Jag åkte med honom på valturné. Han var bra och hygglig. Moderaten han kämpade mot var däremot en jävla skitstövel. Otrevlig som fan.

När Palme sköts åkte jag taxi förbi skottplatsen och jag sa det till taxikillen, "vad snutar det var här".
" Det är någon som skjutits", sa taxikillen och sedan gled vi vidare till Maria skolgata. När jag slog på radion hemma var det klassisk sorgemusik på radion. Det var otäckt och tungt att ta in.

Isen på Årstaviken bleknar. Mannen med ungen har gått i land. Jag lutar ryggen mot väggen på kolonilotten. Det är snart vår och isen kommer att bli grå och försvinna. Koltrasten sitter och tittar på mig, ja, den nästan ler och den får den sista biten av bullen.