Om att tro ( på sig själv )
Jag satt med ett gäng vänner som ska söka jobb. Cv, de skriver Cv. Jag vet knappt vad det är eftersom jag aldrig sökt ett jobb.
Jag försöker ge lite goda råd men får som svar: Du vet inte vad som gäller och du vet inte hur det går till.
Haha, det stämmer, jag vet inte och ärligt talat: Jag skiter i hur det går till. Jag vet bara vad jag anser hur det ska gå till och det är vad som räknas i mitt huvud.
Cv är fan urlöjligt. Folk lägger ner sån tid på sådant och så läser man igenom tio Cvn och man lägger typ tio sekunder på varje. Det är ju det vanliga löjliga skrytandet.
Min åsikt är att det ska vara enkelt lättläst och jag antar alltid att jag ska få stipendiet, jobbet eller vad det nu är. Om jag inte gjorde det så förstår jag inte vad vitsen är med att söka ett jobb eller ett stipendium.
Jag har ju fått en del, Konstnärsnämnden några gånger, Författarfonden och idag har jag ju garanterad författarpenning, KW Gullers, Nöjesguiden, Lennart af Petersens, Stockholms stads hederslegat, Sune Jonsson, Sff och några till och det är otroligt hedrande.
Jag minns mitt första stipendium, från Konstnärsnämnden. Det låg en avi på hallmattan en morgon. Jag fattade inte vad det var, 5000 kr och jag höll på att svimma. Tror det var 1975? Jag vågade inte gå till Posten och lösa ut det på två veckor, trodde det hade kommit fel och det tog mig veckor att fatta att det var från Konstnärsnämnden.
Vi ska verkligen vara glada att vi har vårt stipendiesystem. Det hjälper många att få göra sina fina projekt.
Och på tal om tro. Det tog två minuter att skriva den här bloggen. På den tiden blev regnet snö. Nu vräker det ner snö. Polarn Axel bordar ett plan till Japan, för att rejsa i Världscupen. Jag lägger upp bilden från Åre då Johan JP Holmer, kallad Jean Pierre, kliver ur bilen med mig under liften i Wm:8an. Han ska rejsa en Fis-tävling, som han vinner. Det har kommit makalöst med nysnö och JP blåser Wm:8an på raceskidor i djupsnön. En grön hjälm och snöyra var allt man såg.
Sedan plockade han hem rejset, vann en grön tårta som vi åt upp hemma i Axels lya, samma Axel som nu bordar ett jet till Japan. Så,kan det vara. Det gäller att tro.
