Det var inte så länge sedan jag stod där och titta
Jag är semelmorfinist. Behovet tar slut en dag, den dagen då jag ätit mig kräkfärdig på mandelmassa och grädde.
Jag växte upp med strömming och lax och hjortronsylt. Sedan tillhör jag den här generationen som förstörde den svenska matkulturen med usla frysta maträtter, köttfärs och spagetti. Man blir nästan gråtfärdig då man tänker på vilken bra mat man åt som liten och hur usel senare i livet.
Jag kollar in i kaféerna då jag passerar på gatan. Överallt ungdomar som fikar. Trevligt att se. Jag fikade aldrig som ung. drack inte kaffe förrän jag blev tjugo. Jag tror jag tränade istället för att dricka kaffe. Jag tyckte det var genant med fik, sitta där och glo, bli röd i nyllet om en brud sa nåt till en.
Nej, fika kom sent, men det kom starkt, den dagen det kom.
Det är mycket bråk på stan, men varför åker aldrig någon dit. Om hundra håller på och jävlas så torskar kanske en, det är för lite. Man skulle plocka 25 tycken, minst.
Käre Tommy Arvidsson skriver bra om böcker, men jag har ändå svårt att tycka det är så kul böcker han skriver om. Ganska utslätat material oftast. Jag vet inte om tiden har gjort oss rädda för varandra, fattar inte varför det är så mycket tekniska lösningar och så lite relationer mellan människor i många böcker?
Vi står onekligen längre ifrån varandra idag inom fotografin. Det är mycket självporträtt och det är ju oftast lika intressant som att titta på en nymålad vägg som torkar. Nej, det finns en rädsla, så enkelt är det. Människan är rädd för sig själv.
Hemska tanke...därför får det bli ett självporträtt dag, ni vet, den nymålade väggen och allt det där.
