onsdag 3 februari 2016

One of those days,,,

Först en glashal platå med bara is, sedan slaggsnö och på slutet benknäckarföre.
Fostrande som Ola skulle ha sagt.

En gång i Duved kom det en racetjej och svängde vilt. Jag tyckte hon körde bra. Ola var kritisk: För låg position och för brett.

Det är kanske som då jag kollar på bilder: För långt borta eller för otydligt.

Var finns centrum? Nerven? Budskapet?

Hur mycket kan man förändra en bild? Hur mycket som helst, givetvis. Finns inga regler att hålla sig till då det gäller bild och varför skulle det finnas det?

Tröttheten finns i kroppen. Vad är värst, is eller benknäckarföre? Gubbarna fixade inte isen, drog till barnbacken. Jag chansade, satte i kanterna och det fungerade. Det är som med konsten. Går inte att åka med platta skidor. Eggen måste trimmas, vara vass.

Den vassa eggen, Lundells mästerverk.

I en bil mellan Johannesburg och Kapstaden, i baksätet, lurar, 140 mil till Kapstaden, tandvärk. Djävulsk tandvärk.  Den vassa eggen om och om igen. En av de bästa skivor som gjorts någonsin i vårt land.

I Kapstaden, en tandläkare, en elegant sådan. På några minuter var tandvärken borta. Sedan tog jag bilderna som kom att pryda Nadime Gordimers bokomslag då hon fick the Nobelprice.

Den vassa eggen, eggen som måste trimmas.
Hur mycket kan man förändra en bild?
Vad gör man åt tröttheten?
Vad är värst, is eller benknäckarföre?