onsdag 10 februari 2016

Malin Jochumsen

Malin Jochumsen. Jag börjar med det viktigaste. På Galleri Axel, det lilla galleriet, finns Malins bilder. Det finns en slags tyngd i hennes bilder. Lite Tuija Lindström på något vis. Den där tyngden skaffar man sig genom livet, inte genom tekniken.

Det är bra, det har en tyngd. Jag har ju haft Malin på workshop, sett hennes olika faser, naturen, de dubbla lagren, nu tyngden. Det finns några upprepningar i utställningen, men jag fastnar för tyngden. Hon är ett bevis på att om man arbetar länge, leder det till något.

Workshop? Jag har workshop nu, till helgen, i Grekland, i mellansverige, det är mycket med workshops.

Det är många begåvade människor men det blir allt tydligare att allt fler måste samla ihop sina arbeten och avsluta dom genom en bok eller en utställning. Det ställer det egna psyket och ögat inför en ny sökning och prövning.

Ljuset faller långsamt nu. Dubbdäcken från bilarna viner lätt. Jag känner en försenad julstämning. Det är onsdag och igår var det semledagen. Då slutade jag med semlor. Jag gör allt för tidigt.

Nu är tiden på året då man syr ihop det mesta. Den 27-30 juni har jag workshop i Grekland. En plats kvar, åker väl bort i veckan. Hela tiden då man frilansar och lever på sina bilder, så handlar det om att sy ihop. Ingen jävel gör något för en om du inte gör det själv.

Man måste ligga i, hela tiden. Men, det är ju det som är livet. Sökandet efter gemenskap, möten, utveckling.

Jag går förbi Kinakrogen, polarn, litteraturprofessorn sitter där inne. Ska äta en tidig middag. Jag går in och hejar på honom, sedan går jag vidare och går in på alla butiker på vägen hem. Man måste ju umgås och snacka lite också. Det tar mig en och en halv timme att gå hem ett kvarter, men jag hyr ut huset i Grekland en vecka och jag får gratis kaffe på två ställen och säljer en bild för tre tusen på det sista.

Amen, kan man ta detta om en arbetsmetod?

Bilden? Jerusalem, en eftermiddag.