tisdag 16 februari 2016

I väntan på kantens bett

Det tar ett tag innan skidans bett hugger in. Det är hårt. Bredvid mig kanar en gubbe omkring på feta lössnöskidor. Kanske inte det bästa på isen?

Det är en dag då norrläget lyser upp som en handgranat då man passerar toppen och ser söderut. Det är en dag då vintern lyser som en varm päls på ett groggparty där drinkarna är perfekta och allt är gratis.

Jag blir bjuden på pannkakor, barnportion, men jag klagar aldrig. Jag äter det jag får och dricker det jag bjuds.

Det är en dag att minnas, som alla dagar, men vissa minnen är som den kvinnliga kurvan vid höften. Omöjlig att glömma, det är det omöjliga minnet som gör doften och norrläget till ett söderläge, en klingande drink och vårens sköna serenad.

Jag låter som Evert Taube, inte alls meningen. I liften upp snackar jag med en polare som menar att hjärtat sitter på höger sida, egentligen. Jag har inget svar på det. Jag befinner mig i en annan galax, någonstans där Europa blir Afrika och där drinkarna har den där bekanta smaken av vårens sötma och vinterns bedagade lojhet.