Nytt och gammalt?
Gatufoto har jag en enkel definition på. Det är då man går ut genom dörren och eventuellt har kameran i fickan.
Glöm resten.
Jag står där, ska ju plåta färg. Återigen kommer jag på hur trist färg är. Hur svårt jag har att bottna i färg. Det blir alltid effekter och skulle jag måla, så skulle jag måla med breda färgsjok. Som Bengt Lindström, vars Cadillac jag åkte i runt 67, kanske tidigare.
Den hade taskiga bromsar. Det minns jag och jag minns en Bosse, som fixa med penslar.
Bosse och Krister. Den ena körde Merca olovligt. Den andre tvätta penslar. Vilket gäng, mycket färg på den tiden.
En gång i tiden tryckte jag så mörka böcker så jag blev kallad Mycke Färg, istället för Micke Berg. Det heter jag ju inte längre, utan nu är det Mickhael, ett namn som jag inte ens själv känner till.
Jag står där och kollar på färgen i fönstret, undrar om det är en bordell bakom rutan.
Vem vet?
Jag är i alla fall i nutid. Jag borde ta en whisky, men min fru är hos hästarna och hon är vek i natt. Jag får hämta henne. I nöd och lust, som Ni vet.
Det är vackert och en sanning. Det finns inget bättre än att få göra något för någon annan. Det är det som betalar sig bäst och mest i längden.
Man gjorde en undersökning om ensamhet. Om äldre och ensamhet.
Trots att de andra, Medelhavsborna, hade mycket mer kontakt med sin sk familj, än tex hos oss, så var vi nordbor, de äldre nordborna, mycket mer lyckliga och kände oss mycket mindre ensamma är Medelhavsborna. Det visade sig att vänner var viktigare än familj för att man inte ska känna sig ensam.
Minnets poesi. Minns det. Kommer att bli ett legendariskt uttryck.
