Lycka och illamående
Jag vet en del om arbete, frilansarbete, men jag vet ingenting om att ha ett fast arbete, mer än att det är och har alltid varit, det sista jag vill ha i livet.
Vad det gäller mitt arbete, frilans, syssla med projekt, så är det himmel och helvete. I varje projekt finns det en stor dos av ångest och förtvivlan. Jag vill inte vara oförskämd men det är på ett sätt så otroligt mycket enklare att göra ett beställningsjobb än ett eget projekt. På ett annat sätt är beställningsjobbet mycket svårare, för man är oftast inte riktigt intresserad. Man gör det för pengarnas skull.
Ibland sammanfaller de två komponenterna och då kan man skatta sig lycklig och bästa sättet att komma dit är att syssla med sina egna projekt, få dom så berömda och omtalade, att det leder till att man anses ha en egen stil och får jobb som är helt fria(nästan).
Men arbetet? En fotograf som arbetar som jag ses aldrig arbeta. Vem kan påstå att Koudleka arbetade under de tio år han gick genom Europa tio månader om år? Han strulade fram där, sov i skogen, drack en del sprit och gjorde makalösa bilder. Han tjänade inte en krona och han infann sig aldrig på en arbetsplats och vem skulle säga att han arbetade?
Han gjorde sin pryl och den blev något av det bästa man sett någonsin. Exile, hans tio år på vägen.
Det finns ingen som sett mig arbeta, varken mina barn eller mina fruar. De tycker bara jag strular runt. Själv har jag oftast en klar bild av vad jag vill uppnå och det är där ångesten kommer in. Det som gör att ytterst få klarar frilanslivet. Ett liv som måste vara totalt disciplinerat och totalt fritt på samma gång. Ett liv utan order och ändå fyllt med krav på överlevnad, ekonomi och resultat.
Kort sagt, för att återgå till min polares blogg. Jag tror alltid man hamnar i den sitsen att kraven och förväntningarna blir så höga att de kväver lusten ett tag. Tror inte det fungerar annars och det är det man måste lära sig ta sig igenom. Inse att så är det, punkt slut.
Bilden?
