torsdag 4 februari 2016

Man känner sig som förr...

En gång i tiden var vägen mitt hem. Det kanske började då morsan dog. Då arvet var en gäng lakan som kom att räcka i tjugo år, tre blommor och tre tusen kronor.

Det var arvet, det synliga arvet. Sedan blev vägen mitt hem. Jag var tjugo, sedan jag var tjugo har vägen varit mitt hem.

Nu har jag ett hem, en hamn. Jag säger som Koudelka sa då jag frågade honom om hur han åt och sov på sina resor under Exiletiden.
- Bland djuren, sover jag sa han. Jag vaknar med djuren. Det är vackert och tryggt.
Och maten då, äter du på krog?
- Jag äter inte så mycket, sa han.

Det var då.

Nu har han också ett hem, en hamn. Men aldrig, att man får ett hem på riktigt, bara på låtsas.

Det är som det är med det. Vägen kan vara ett hem. Jag är på väg igen. Mot något.

Jag lyssnar på Lundell, minns honom från tiden på Skånegatan, grannar. Nu är han i Skåne och bilen hans rullar fortfarande.

Vi filmade idag, om och till Jean Hermanssons ära. En stor fotograf och tänkande människa som inte längre går på jorden. Han har också lämnat in, brukade fråga mig om jag var rädd för att ta nummerlappen till den ljusa boningen ovan där.

Klart man är rädd, men rädslan handlar om det man inte hann göra. Rädslan handlar om att brådska också skymmer sikten.

Det är dagar som dessa, då vinter är höst och vår är november och isen är tunn men skarp, en dag, eller två, innan det brister.
Jag läser gamla inlägg. Jag har retat upp många, ojojoj, genom åren, men ändå, det känns bra. Det har varit kärlek i botten.

Tänk alla som ingen retat eller älskat? Ett liv utan beröring.