fredag 25 september 2015

In the night

Jag ser månen i natten. Länge har jag funderat på hur jag ser på fotografi. Jag har egentligen aldrig varit intresserad av fotografi, mer av berättelsen. Bresson, är en av få fotografer som klarar sig utan text. Det spelar ingen roll och har heller egentligen ingen betydelse VAD han fotograferar. Alla hans bilder handlar inte om vad man ser utan hur poesin och skönheten tränger igenom i hans bilder.

Det är några av de få bilder jag sett som klarar sig utan text. Strömholm är på andra sidan, i det mörka. Bresson sysslar ju hela tiden med det ljusa, de lätta skuggorna. Strömholm har rensat bort, hans bilder kommer ur mörkret och handlar om relation och det är där det börjar hända grejer med mig.

Jag förstår plötsligt att jag sällan är riktigt intresserad av vad han plåtar, mer av känslan. Jag vill kliva in i hans kropp, i hans hjärna, höra hur snacket gick, hur det luktade, hur det kändes, hur han klarade sig, vad han tänkte på nätterna i sin ensamhet, Strömholms bilder skulle bli otroligt  mycket bättre med text, med berättelsen. Tor Ivan Odulf har skrivit bra, sedan finns det inte många berättelser. Strömholms bilder handlar om saknad, men också om saknad av text. Han lever lite på att vi inte får veta.

Det slår mig att jag är alltid mycket mer intresserad av fotografen än motiven. Det som är på bilden ser man ju på en halv sekund, men det som gick genom fotografen, stunden, berättelsen, är ett universum att forska i.

Sune Jonsson har gått en medelväg. En bra fotograf och en bra skrivare, gör underverk. Tyvärr är Sune J i mina ögon för dokumentär. Jag saknar hans personliga röst, jag saknar oron helt enkelt. Han är för antropologisk för att jag ska vakna till på riktigt. Om Strömholm hade kunnat skriva, hade han varit den perfekta berättaren.

Jag ser mer bilder i text än i fotografi. Jag ser alltid fotografen före bilden. Ser jag inte fotografen i bilden intresserar mig inte bilden. Jag vill alltid krypa in i fotografens skalle och kropp.

Det här gäller bara fotografi. När det kommer till måleri ställs jag aldrig inför detta. Ta Rothke, jättemålningar som ser ut att vara i en färg. Det ser enkelt ut men då man kollar blir man nästan krossad, man kör direkt in i hans förtvivlade hjärna, man kastas från duken rakt in i målaren och det är en obarmhärtig resa. Han har inget att berätta om, mer än om sig själv. Den målade duken har inga anspråk på det dokumentära.

Hur ställer jag mig själv till det hela? Jag är en hyfsad fotograf, jag skriver hyfsat, men först då jag skriver till mina bilder infinner sig känslan, återkopplingen.För mig är det berättelsen och vad som är viktigast vet jag inte. Detaljer av sig självt, men det måste uppstå ett rum, en känsla jag kan gå i, vara i, för att det ska bli något. Ofta måste det rummet byggas upp med några bilder som hör ihop, som hjälper berättelsen. En slags poesi, helt enkelt.