När nån dör...

Kollade på filmen om Francesca Woodman. Hon var duktig, samtidigt som jag kan tycka att så märkvärdigt var det väl ändå inte. Hon föddes in i en konstnärsfamilj och var ju givetvis snabbt framme och testade olika tekniker och blev ju till slut ganska besatt av fotografi.

Jag ser hennes fotografi som ett sökande, lite studentikost ibland, starkt ibland, ungefär som det alltid är i unga år. Däremot verkar hon vara väldigt dålig på att ta kritik, eller ickeframgång. Jag känner många unga, framför allt många kvinnor, som ger upp lätt, för lätt. De ser inte sin egen talang, eller tror inte på den och vet inte hur de ska hantera ett bakslag, en motgång. Jag säger att jag sett många kvinnor göra så och det är min egen empiriska erfarenhet. Det känns ofta som kvinnor knäcks snabbare då det inte går bra.

Det kan vara en generalisering, men i hennes fall kändes det som om hon gav upp för enkelt. Vad gör man åt det? Hennes mor svarade ju sanningsenligt: Vad gör man då nån dör. Man kliver upp, dricker sitt kaffe, försöker vara som vanligt, men det kommer aldrig att bli som vanligt mer.

Det har jag sett många gånger när någon dör. I Woodmans fall är bilderna intressanta men inte så intressanta så att det motiverar den enorma uppmärksamhet hon rönt. Givetvis spelar tragedin in, den kanske spelar in mer än vi vill erkänna .

Hur det nu är med den saken så är det ett faktum. När nån dör blir inget som vanligt, inget blir som det var. Woodman finns på Moderna. Gå dit och kolla själva.