torsdag 3 september 2015

Om konsten att fotografera,,,eller om konst?





Agia Anna. Den lilla vita kyrkan ovanför nakenstranden. Det ligger en man med ståfräs under mig. Förbannat ful kuk han har. Han har inte mycket för att visa den.

Det finns en stenhaj, en underbar naturlig skapelse som kommit till genom vågornas envisa malande. Jag har fotograferat den många gånger, nästan alltid ensam. Nu går jag förbi hajen, det står kanske femtio personer och viftar med sina mobiler.

Redan på 80-talet kunde jag bli så förbannat less på alla fotoamatörer som skulle plåta konserter. Jag visste ju att de skulle aldrig använda sina bilder. Det är ingenting mot vad jag känner numera då alla viftar med sina mobiler, överallt. Tänk att vara kock eller läkare och det stiger in en massa folk som plötsligt ska leka läkare eller laga maten på krogen. Suck.

Sedan det digitala kom kan alla berätta sin historia. Kamerorna, mobilerna, kastar bort allt hantverk och allt tekniskt kunnande. 90 procent av all fotografi klarar maskinerna, det handlar mest om att sikta rätt och det gör många med sina mobiler. Alla tar snygga bilder och jag undrar verkligen VEM jag ska berätta en historia för. Det är fotografins förbannelse. Att alla numera kan ta bild, snygga bilder. Instagram, fotografins kulturhus för solnedgångar.

På stranden sitter det en idiot från Italien. Han verkar ha läst fotosidan, typ, för han pekar på alla med sitt tele, hela tiden sitter han och plåtar alla på nakenstranden. Han har ju rätt att göra det, som vissa idioter till amatörfotografer resonerar. Det dom inte fattar är att de drar fotografin i smutsen. Man har inte rätt till allting, inte ens höftskott.

Landskrona fotofestival. Kollar igenom vad som skrivits på nätet. Som vanligt, totalt utan engagemang. Jag bad mina fotoworkshopdeltagare skriva om Landskrona och det spöade ut allt som skrivits i den sk Pressen.

Hajen står kvar. Jag tar ingen bild. Stoppar undan kameran för resten av tiden. Jag måste finna en ny väg. Man kan ju inte gå som en jävla fårskock och plåta med alla andra. Man måste hitta sin egen väg och den måste vara osynlig för andra.

Jag hade tänkt byta liv vid sextio. Det blev inte så, men nu, vid sextiosex, känner jag att polletterna trillar ner. Att bytet är på väg.