fredag 4 september 2015

Rivstart. Fricken i toppform.

Det blev en tuff start på berget. Fricken hade laddat rejält. Själv hade jag haft borrelia i tio dagar och sedan på det 14 dagars hets i Grekland. Jag kände mig stark, men frukosten var nog i vekaste laget. I första backen var Fricken uppe och nosa vid mina trampor.
Shit pommesfritt. Grabben är i stöten. grabb och grabb. Fanstyget är ju nåt år äldre än mig, en smal stör från Luleå.

Han var i grym form. Givetvis har han kört som ett svin då jag legat i karantän och knaprat feta piller tre ggr om dagen. I nästa backe försökte jag igen. Inte ett ljud, var fan är han.
Jo, där bakom.

Så där höll det på. Mil efter mil. Till slut kände jag att jag behöver nog en punktering så jag får sitta ner och så fick jag en, som ett skott small det i framdäcket. Jag fick vila och sedan spurtade vi till Lasses brevlåda, vilken Fricken exakt visste var den var, medans jag irrade omkring med blicken efter brevlådor och så fick jag spö där också.

Som kompensation fick jag ostmackor och hemgjord saft.

Nåja, till allvaret. Det känns som om Europa äntligen börjar ställa upp i den här svåra tiden. Jag tycker vi ska vara stolta för vår insats för flyktingarna. Vi är ett land som alltid sysslat med sånt. När jag var liten hörde man ju talas om alla finska krigsbarn som kom till Sverige. Kan inte finnarna ta och skärpa till sig lite nu och ta emot mer flyktingar? Eller godispiltarna i Saltis, Djursholm, Danderyd osv där det finns enorma resurser men ingen riktigt vill hjälpa till.

Nog om det. Bilden är tagen på en båt, Skopelitos, på väg till Iraklia. En vacker dag, en vacker båt, en vacker kvinna.