Hotellrum som man minns

Hamnade på landet. Kanske en av de sista gångerna jag är här. Detta land, kallat Noheden, som jag älskar. Ett rum o kök, fina cykelvägar, en plats för katten Zingo.

Jag tänker på hotellrum. De som vett mot en vägg då man öppnat fönstret. Det som var fyllt med råttor(Afganistan), det som man blev blöt om fötterna i då man pissade i handfatet(Paris), det utan tak för tre kronor natten(Pakistan), det jag rymde från( Kensington hotel), det som betytt kärlek, de som betytt ångest o ensamhet. Hotellrum, all denna romantik.

Jag är på landet. Vi har det varmt från kakelugnen. Ser vad som händer på Bokmässan. Man har ju varit där några gånger. Man blir trött. Ser en fruktansvärd recension av Ernst Brunner, ett övergrepp helt enkelt. En del som skriver om kultur är rena svinen. De bryr sig inte om hur det känns för den det skrivs om. Försiktighet är viktigt.

Det verkar vara många utställningar att betrakta till veckan. Kan vara värt att ta rundan över Moderna, Nordiska, Kulturhuset och Kontrast. Inte dåligt alls.

Så är det.

Himlen är kolsvart och jag ser stjärnorna. Ett rådjur skriker och ugglan vrider snabbt på huvudet. Ibland undrar jag om den ska ta katten, men det verkar inte gilla håriga saker.