Gentrifieringen
1969 bodde jag i en lya på Blekingegatan, mitt emot Pelikan. Hyra 340 kr och kallvatten, ingen hiss, fyra trappor upp och svinkallt på vintern då jag eldade med en varmvind. Jag tyckte om lägenheten, den var stor, tvåa, tyst och fin med stora fönster.
Det fanns två krogar på den tiden. Pelikan och Lilla Paris på Söder. Jag gick aldrig någon annanstans. Nytorget var en ganska mörk håla med posten och kanske Tevere hade öppnat. I alla fall, det var stendött.
Jag tjänade kanske 2000 kr i månaden på mitt postjobb och pengarna gick till att köpa film och papper. Jag brukade göra av med kanske tre rullar i veckan och en kartong papper på femtio ex räckte kanske en månad. Man snålade helt enkelt. Då gick en fjärdedel av min inkomst till hyran. Idag går också en fjärdedel av min inkomst till hyran och jag tjänar inte över 20 000 kr i månaden.
Ville man fika drog man ner till Thehuset i Kungsan eller gick på Italienarens fik i Götgatsbacken. Det var det som fanns, ungefär.
Var det en bra tid? Det var det väl. Jag klagade inte.
Idag, 2016, är hela Söder uppstyrt med borätter där en enkelt trea i mina trakter kostar minst sex mille. Avgiften till föreningen är kanske bara tre tusen. Har det hänt något på alla dessa år?
Jag ockuperade ju Mullvaden och deltog också lite smått i två andra ockupationer efter 1978. Målet var att fixa billigt boende i stan. Det gick inte. Hus revs och byggdes nytt eller renoverades. Hyrorna höjdes rejält. Ett tag var det en helt vansinnig renoveringsvåg. Jag flyttade från en av mina älsklingslägenheter för den blev för dyr efter renoveringen. Det byggdes däremot knappt några nya lyor, samtidigt som folk strömmade till stan. Efter ett tag gick det ju inte att få tag i en lya, varken privat eller på bostadsförmedlingen. Då började svartpengarna och strax efter började man sälja ut lyor till vrakpris. Jag var med om två omvandlingar och tackade nej båda gångerna för jag hade inte råd och jag fick inte lån. Egentligen hade jag ju råd, men jag fick inte lån, samtidigt som jag alltid sökt den billigaste lägenheten och att hyra var alltid billigare.
Så köptes det och så såldes det och folk flyttade glatt från stan. De tyckte att det tjänat en hacka o in i stan kom de som ville komma hit. En del i alla fall, de som hade råd. De som fick lån och så omvandlades stan.
Nu i mina kvarter så kan man ju tro att det är bara glass och rikedom och det finns verkligen, men det som slår mig mest är att så många av mina polare bor kvar trots att de är mer eller mindre arbetslösa. En del går bara och softar, tjänar någon krona då och då. Det kommer in nytt folk, men oj, vad många av mina polare som bor kvar.
Där jag bor dräller det nu av kaféer, barer, vissa dyra, andra billiga, en jävla blandning helt enkelt. En del riktigt sunkiga, andra betydligt roligare och bättre än dessa ölkaféer, typ Tjoget osv, som man försöker romantisera. Jag lovar att knappt någon som romantiserar dessa gamla ölställen har gått på dom. Sanningen var ju att de var skittrista.
Stora problemet nu är väl att allt blir så dyrt med boendet och att det är dyrt överallt. Det är det absolut värsta. Och det nya som byggs är ännu dyrare.
Däremot det liv som levs på gatan är mycket roligare idag än förr, mer kaféer, mer barer, mer folk, mer invandrare, mer av allt. Det måste applåderas, men det andra, det är ett stort problem.
