söndag 20 september 2015

Punka, två ggr

Det började ju inget bra. Ute i Saltis torska jag på första punkan, bytte slang och trumma på igen,  ett hål i asfalten och bakdäcket slog i, punka två. Taskigt läge, ingen slang kvar. ( Vad lär man av detta?) Alltid två slangar i bakfickan. Försökte laga den punkterade slangen med lapp, men racerslangar går knappt att laga, men  jag satte på en lapp, ringde frun och sa: Du får fan hämta mig i Saltis.

Jag hörde hur glad hon blev. Helt upprymd, om man säger så. Slängde på däcket med den lagade slangen, satte mig på hojen. Luften pös ut direkt.

Halleluja, och frun svarade inte på nästa samtal. Hon ville inte hämta mig. Det blev till att börja knata mot stan. Det är nu jag börjar fundera på om folk ser nåt. Jag blir omcyklad av trettio stycken och bara en ser att jag har punka, stannar och frågar om jag behöver hjälp. De andra bara kör förbi, för de ser ingenting.

Själv hade jag direkt upptäckt om någon gått med punkad cykel och stannat, erbjudit en slang eller hjälp osv,,,nej, åka förbi bara i sina fina hjälmar,,,jävla blindstyren.

Det påminner mig om en dag nere i Hornstull då en duvhök slår en duva på trottoaren. Det är helt magiskt och ganska otäckt och folk bara går förbi. De ser inte det makalösa dramat då höken äter upp duvan levande. Det är bara jag som ser det. De andra går med sina mobiler och sina portföljer och ser fan ingenting.

Vad kan man lära av det? Jo, att folk ser ingenting och om man inte ser någonting, hur ska man då kunna förändra någonting? Ja, det var väl en tung insikt? Att folk ser ingenting.

Ja, jag kom hem och frun hade lagat  lunch för att blidka mig för att hon inte tog ut Ferrarin och hämta  mig. Sedan gick vi på barnkalas och njöt i solen.