torsdag 10 september 2015

Roadmovie











Hur ska det gå till? En koncentrerad bild, eller en roadmovie.

Finns inga klara svar. Jag föredrar mest en tung bild och text. Det utrymme för fantasin som blir mellan texten och bilden.
Nu blir det en roadmovie, mest för jag försöker lära mig datorns alla funktioner.

Temperaturen sjunker på natten. Om fjorton dagar är vi nere under 9 grader på nätterna, kanske frost. Svala nätter är skön sömn.
Jag söker mig till värmen. Och de svala nätterna. Och de mörka nätterna.

Kärlek är en underlig uppfinning. Jag trodde aldrig jag skulle finna ro i kärlek, men en dag så fanns ron där. Det krävde en kugge som passade i mitt kuggsystem, eller tvärtom.

Cato Lein tar bra bilder. Han har en egen stil, kanske lite väl mörk ibland. Men, en egen röst. Jag kan se hur tekniken har lett till att bilder lämnar sitt ursprung och blir något annat. Det kallas gestaltning, men de senaste fem, tio åren, med den nya tekniken, har gestaltningen kommit att bli mörkare och hårdare och det ger mer kraftfulla bilder, men frågan är om det inte är dags att lita lite mer på poesin och mjukheten.

När jag möter en människa, så försöker jag översätta hen med kameran så varmt och känslomässigt nära den känsla jag hade inom mig. Vi kan kalla det att romantisera. Ja, jag är fjantig. Andra skruvar i reglagen och söker en slags farlighet, det hårdare.

Det jag frågar mig då är följande: Bilden du gör, är det den du kände då du tog den eller har du förflyttat dig en bit in i en annan känsla? Om det är så, varför har du gjort det? För att bilden blir starkare, men kanske osannare, eller för att det är en ny teknik, en gängse metod som säljer eller för att många gör så idag.

Vi följer efter varandra, men jag vill poängtera länken mellan vad man kände i mötet och resultatet. Är gestaltningen sann, eller har du skruvat på den för att göra saker och ting allvarligare, starkare och i så fall: Varför?

Fotografi är att manipulera med känslor. Stig T Karlsson blev sur på det och tog sina bilder rakt upp och ner. Det blev ganska tråkiga bilder till slut. Bresson ville inte heller manipulera, vill inte heller förstärka sin bilder och därför blev de bara bra i böcker, de var fantastiska i böcker och skittrista på utställning.

Vissa fotografer plåtar tex kvinnor, vackra möten, med en sådan teknik att man börjar undra om de tycker om sina kvinnor, eller om deras kvinnor är utslitna prostituerade? Det blir ännu underligare då de i texten skriver om hur mycket de älskar sina kvinnor. Hur kommer det sig då att deras intima bilder är som ett slag i ansiktet av fulhet då de visar dom på utställningar och nätet.

Steget mellan mötet och den färdiga bilden. Vad hände på vägen?

Jag brukar tänka på mina Mullvadenbilder. Om jag hade tagit de bilderna, satt en modern, teknisk gestaltning på dom, dvs, skruvat hårt i kontrasterna, gjort bilderna farligare, mer skitiga, så hadejag hamnat i en helt annan historia.
Då hade jag styrt Mullvadenmaterialet mot något skitigt, något annat, något som aldrig hade fått den respons som Mullvaden fick, dvs något att stödja. Det hade inte heller varit en sann berättelse.

Jag tror helt enkelt på att man ska förhålla sig till bilden som mötet kändes då man tog den. Eller, har jag fel?