måndag 14 september 2015

Ett ansikte på vägen

Florens. En lunch, en liten kille slog ner min öl på golvet. Han blev rädd och ledsen. Det gjorde inget, sa jag åt honom. Jag fick ju en ny.

Vi körde över Italien, ner till Puglien och den lilla, älskade hunden. Wenke kunde knappt lämna Puglien just för att hunden var så kär. Ibland är det så, kärlek uppstår. En krumbent liten rackare som alltid stod utanför dörren då vi vaknade. Han gick aldrig in i lyan, utan stod precis utanför och väntade.

Vai, vai, skrek byggnadsarbetarna då jag tog sista backen med Bianchin. Det var brant, alldeles innan hade jag ätit glass och njutit i vårens 25-gradiga sol. Man förstod att det var bara början. Inte långt ifrån oss bodde det svenska paret som brukar laga mat i tv. Eller i alla fall snackar om grönsaker i Italien.

Det var låga träd i Puglien, eller var det oliver? Det var nog oliver, stora områden som jag cyklade igenom. Jag tyckte om  den delen av Italien, mörk, ljus och sträng. Man känner arvet från en annan tid.

I Florens gick vi på lunchrestaurangen och den lilla killen rev ner min öl då han skulle ta på sig halsduken. Jag fick ju en ny och allt blev bra till slut ändå.