Isabella hette hon.
Det regnar igen, på eftermiddagen. Det var som i Zimbabwe. Först regnade det inte på fem år.Det var slakt och elände. Sedan kom jag dit. En eftermiddag på bussen började det regna. Folk gick ut, hoppade av bussen, bara skrek av lycka.
Regn. Lycka. Liv.
Det var väl ungefär där jag började bestämma mig för att inte duscha på morgnarna. Vattnet kan användas bättre.
Mina pics ses av många. Det är fint. Man vill att jag ska göra en retro. Jag ska göra en retro. Allt är klart. Jag ska bara hitta ett bra ställe. Först nobbar jag det största stället, sedan nobbar de stora, statliga institutionerna mig en efter en. Det löser sig. Det kommer att bli. Brådska skymmer sikten.
Återigen regn. Återigen en galen cykelrunda som slutade någonstans i Handen, efter nio mil, då vi var tvungna att käka en Magic burger för att kunna läsa GPSn om var vi var. Fricken fick punka, körde in på Länna sport och köpte två nya slangar. Det behövde han för en kilometer senare hade han återigen punka. Då var jag i Farsta, såg att det var ett stycke till Huddinge station, men närmare till Söder, så det blev hemmahamnen.
Jag kom att tänka på Paris, då jag nämnde Farsta. Vad har de gemensamt mer än att jag virrat bort mig på båda ställena? I Paris hade jag en svår tid, träffade en fin kvinna som hade en bil med rörliga lyktor. Henne rymde jag ifrån. Varför det? Sådant kan man tänka på då man cyklar. Om vad som hade skett OM man inte rymt, om man inte valt den andra vägen, om man inte varit så feg, eller modig, eller vad man nu var. På den tiden fanns ingen GPS. Det hade inte hjälpt. En GPS hjälper ingenting. Det enda som hjälper är att chansa. En riktning, ett mål. Efter det, en annan riktning, ett annat mål.
