måndag 28 september 2015

Återigen en måndag, eller en dag på fiket.

Måndag, efter en fin, fin helg. Glad att Sofia Sandström äntligen fått till en hemsida,,verkligen värd att kolla på.
Hon kom till min workshop med en lånad kamera, taskigt batteri och dessutom för sent. Hon gick ut och plåtade, kom tillbaka med fantastiska bilder, gick ut igen och kom tillbaka med ännu mer fantastiska. Hon visste inget om kameror, photoshop, hon kunde ingenting. Hennes lånade kamera var en taskig spegelreflex med halvkasst objektiv. Spelade det någon roll?

Nej, fotografi handlar inte om det. Det handlar inte ett dugg om det. Såg att det var kameraloppis. Varför går man och köper analoga kameror? Har man någonsin tänkt använda dom? Hur ska man få fram bilderna? Hur,,,jag kan sätta upp hur många hur och varför som helst. Det här med att köpa gamla analoga kameror är ju nån slags retrovurm, skitfina grejer, men helt meningslöst om man vill arbeta. Jag fattar inte hur det ska gå till.

Kul att jag var den förste att skriva om Tore Johnsonboken. Fint också att han får bra cred även om inte så många ännu sett utställningen. Nordiska museet verkar inte fatta riktigt hur man gör reklam för grejerna. Dom borde ju rikta stenhård, direkt, reklam med Tore Johnson, ta utdrag ur boken, skicka till fotografer som har bloggar, skapa debatt, dels om tiden, tekniken, fotografin,,

Strömholms, Till minne av mig själv, var en liten bok. Johnsons bok är också liten. Det är charmigt och det är sympatiskt i dessa tider då allt ska vara stort och tjockt. Vilken bok har påverkat mig mest genom åren?
Bressons stora, första bok. Strömholms Posts restante och Till minne av mig själv, Danny Lyons första retro, Koudelkas Exile, sedan tar det nog stopp. Det har kommit mycket bra sedan dess, men det här är de böcker jag skulle ta med mig om jag måste åka till en öde ö. Då måste jag också nämna Tori Ivan Odulfs text i Posts restante. Den är hård som en kulspruteattack. Jag gillar det. Den är ett slags föredöme och läser man mellan raderna så fattar man hur jävla hårt det där livet var.

På något konstigt sätt ser jag också att tiden mjuknar nu. Bilderna mjuknar. Jag tror helt enkelt att vi först nu börjar bemästra det digitala. Runt 2006, då vi började med det hela, gick vi i fällan med det hårda och svarta, vi kunde inte bemästra det, för tekniken styrde hur bilderna blev tekniskt. Bara att släcka ner det vita och öppna det svarta, tog tio år att lära sig. Nu börjar vi första, nu börjar vi fatta att svartvitt och digitalt måste skötas ömsint, otroligt försiktigt och ytterst lite dragande i spakarna.

Det är märkligt, att det tar sådan tid, men om tio år kommer vi att se tillbaka på de utställningsprintar vi gjorde mellan 2006 och 2015 och undra vad fan vi höll på med, men så är det också. Tidens tecken.

En av de viktigaste grejerna med att hålla på länge, är att acceptera. Att första och erkänna att ibland blir det bra och ibland blir det dåligt, men att de båda grejerna är som regn och sol. De hör ihop och i och med att tiden går, skapas en ny platå, med nya tekniker och nya sätt att förhålla sig. Det enda som alltid måste finnas är humanismen, synen på motivet. Den måste alltid vara kärleksfull, förstående, inkännande. Där kan vi aldrig vackla, där kan vi bara utvecklas.