tisdag 15 september 2015

Fotoböcker, fotografiets diamanter

Jag älskar fotoböcker. Jag köper dom aldrig numera. Jag ser dom på nätet, sedan går jag till affären och där blir jag aldrig nöjd, eller de motsvarar aldrig vad jag tänkt mig.

Jag älskar fortfarande fotoböcker. Jag gör många fotoböcker, mest för att knyta ihop säcken, för att spara det jag var med om innanför pärmar. Det är ett fint sätt att spara sitt arbete.

Jag tror inte ett skit på fotoböcker, eller på utställningar längre. Jag trodde på det förr, då det inte fanns några alternativ. Förr betydde en fotobok allt, det fanns inget alternativ. Hade du inte boken så hade du inte heller bilderna.

Idag kan du bläddra i boken på nätet. End of discussion.

Jag har svårt att se att en bok kan betyda något idag. Det är kanske därför du förväntas betala femtio tusen själv för att få göra en bok. Helt enkelt för att de säljer så dåligt. Jag kan säga direkt att jag gör aldrig en bok om jag måste betala femtio spänn. Det handlar om stolthet. Jag kan göra en bok gratis, helt okej, men jag lägger ALDRIG en spänn, varken för att ställa ut eller för att göra en bok.

Jag älskar fotoböcker. Jag har gjort 35 stycken. Mina böcker kan ses av 2000 personer på nätet på två dagar, men en köper, eller två. Jag räknar helt enkelt inte med att de ska sälja. Jag gör inte fotoböcker längre för att de ska säljas, bara för att tittas i. Utställningar är mer problematiska. De kostar att göra. Får jag inte utställningsersättning, så ställer jag inte ut. Jag är av den åsikten att vill de inte betala så kan de dra åt helvete.

Jag kan ställa ut gratis, men då bestämmer jag det. Fråga mig aldrig om du inte har stålar. Enkel Fantomendevis.

Det nya nu är små böcker, små upplagor. Kanske hundra böcker. Visst, numrerade och allt det här larvet kring att göra det exklusivt. Löjligt, inte löjligt att göra hundra böcker, men numrera. Urtöntigt. Lika töntigt som att numrera kopior. Bresson nekade att numrera sina bilder. Heders till honom.

Jag älskar böcker, men jag tror inte på böcker längre. Jag tror på de små, typ hundra ex, men det är ju egentligen inte meningen att de ska säljas, de är ett smycke för några få, för egentligen är ju tanken att de ska ses på nätet.

Nu ska jag gå till en bokhandel och kolla. Jag vet att jag inte kommer att köpa, men jag går dit ändå. Bara för atmosfären kanske, eller bara för att konstatera något.

Böcker är fint, böcker är smycken, men bokens framtid är stendöd.