måndag 14 september 2015

Bokmärken





Det viktigaste för en fotograf idag som vill ses och bli omtyckt är att bygga platåer.
En blogg, utställningar, böcker, Instagram, Twitter, att synas helt enkelt.

Det nya medialandskapet handlar om att synas. Strömholm var en mästare på att bygga upp en ikon kring sig själv, skapa punkter i tillvaron där han syntes. Han omgav sig alltid med lärjungar, sk slavar, som sedan drev myterna och sanningarna vidare. Han pratades alltid om, alltid.

En annan fotograf som det alltid pratas om är Petersen. Han håller ett fruktansvärt arbetstempo, publicerar sig som en kåt kanin och trots att han inte är på nätet, så är han på nätet. Folk driver hans arbete framför sig på nätet. Han syns. Det är bra.

En som inte alls var bra på att synas, var Sune Jonsson. Han höll låg profil och det fick han äta upp hela livet. Till skillnad från Strömholm, som dels bodde i Stockholm, dels gillade vernissager och fester, så höll sig Jonsson undan från det publika. Och ändå har han efter sin död fått sitt rättmätiga erkännande.

Att synas är en sak, att synas med kvalitet en annan och där går rensningen. Strömholm, Petersen, Jonsson syns pga kvalitet och på grund av historierna som flyger genom luften. Det är ju självklart att man alltid är intresserad av att få veta vad någon man gillar gör, även om det är genom en myt, en osanning eller en sanning, tredje hand, första hand, skit samma. The story is all...sann eller falsk, huvudsaken den är bra, intressant.

Det som utmärker det moderna mediaklimatet är att det finns ingen sanning, inte ens ett ursprung. Ta en bild från ett museum, bilden kommer upp på nätet, den kan bli vad som helst och vad var ursprunget? Vem vet, det är något man måste förhålla sig till. Att bilder kan bli vad som helst, så därför kan det alltid vara bra att göra en bok, eller presentera bilder i det sammanhang man vill först, innan de ger sig ut på sin egen, alldeles vimsiga färd i livet.