Väder

Det är några saker man ska veta om mig för att förstå mig. Jag föddes en månad för tidigt, låg i kuvös en månad, 2 kg lätt. Kanske är det därför jag har ett sådant behov av att känna kroppskontakt? Kanske är det därför jag inte gillar det instängda i en tunnelbana?
Det andra är mitt förhållande till ägande. Jag har konsekvent sagt nej till allt ägande, tycker det drar ner på friheten. Jag har tackat nej till ombildningar av politiska, ekonomiska och frihetsbegärsskäl. Jag vill inte äga. Jag vill kunna lämna när som helst.

Jag bor i en fantastisk lägenhet. Det är min ljuva fru som äger den. Jag bor i den med henne. Jag är glad för det. Det räcker för mig.
Min utrustning är fem saker. Min kamera, en dator, en cykel, ett par skidor och en bil. Jag är glad för det också. Bilen är som mitt hem, dessutom.

Jag kollar vädret på några orter varje dag, Iraklia, Naxos, Malaga. Ser att snön kommit till Sierra Nevada uppe i Granada. Då kan man också åka skidor norr om Barca, i Las Molinas.

Vid den här tiden, strax före jul, någon gång på 80-talet gick Maud ut på Ramblan i Barca. Jag låg hemma i den svinkalla lyan och frös. Hon passerade en tidningsförsäljare som hade en massa Annual Photography. Hon köpte med sig hela bunten för en femma. Det var en skatt, bland annat Eugene Smiths egen layout på Pittsburgstoryn. Och vilket tryck. Det var nästan kolsvärta i bilderna.

Jag kan tänka på den tiden, har fortfarande sparat en del tidningar, hur en tidning kunde få en att stanna upp tiden. Hur stark fotografin var. Hur starkt jag identifierade mig med rollen som fotograf. Hur det kändes att gå med en liten Domkeväska, en Nikon med 105 mm tele och en Leica M2 med 35 mm. Hur stark man var bara genom att känna objektivens tyngd.

Idag kommer jag inte åt fotografin på samma sätt. Jag kommer inte år den där kolsvärtan längre. Det har nog med mig att göra, men konstigt nog känner jag också varje gång jag öppnar en gammal tidning med tex Strömholms dåligt retuscherade bilder, att de fortfarande är lika starka som i början av sjuttiotalet. Det är nästan så den dåliga retuschen förstärker bilden.Det ickeperfekta.

Jag ser Homeland. Hur kan det slå så förbannat hos medelklassen? Det gick en serie för en massa år sedan, lika brutal, 24, den slog inte alls. Why?

Man måste se skönheten i livet. Det är kortärmat nere vid kusten i Tarifa. Alla de vita vindkraftverken viner och längs den långa, böljande stranden springer vildhundarna. På Café Central kan man läsa av vindarna. Troligtvis samma vind som igår. Från norr mot söder. Vindsurfarna flyger över vågorna. Jag ser en som driver utåt, mot Afrika. Här satt jag en gång med en trasig Amazon, hade inga bromsar. Man fick sitta och pumpa bromsen med vänsterfoten. Sålde den till en irländare som skulle hem och hade flygskräck.

Bilden ovan tog jag på ett slakteri i Baskien. Det var en dag som denna, regnig och blåsig och baskerna sjöng sina sorgsna sånger och drack sina små Zurittos på barerna.