Som landet ligger

Sälens huvudgata. Den smalnar av, max 30 km i timmen. Är det för att jag ska hinna se att det ligger en Konsum och Ica där?  Jag kör igenom den lilla byn som ligger med älven som en mörk tyst orm i decembermörkret. Jag har kört ner till Sälen för att köpa en bok. Uppe i Lindvallen är det bara  Läckberg och Rudberg i hyllorna på Ica.

Det är inte bättre nere i byn. Jag vet ju inte med bestämdhet, men jag såg ingen bokhandel och det blir Ica igen. Richard Ford blir det. "Som landet ligger". Jag köper den men jag vet också att jag inte kommer att läsa den. Jag har misslyckats med alla hans andra böcker. Han tar för lång tid på sig att komma till något, men man känner att han skriver bra, men för omständligt.

Mina förväntningar kom på skam. Man ska aldrig ha förväntningar. Man ska gå in i allting totalt nollställd. Ut och resa? Jaha, men se till att komma iväg. Inga förväntningar, kan bli bra. Förväntningar? Blir bara skit.

Om jag inte var gift, eller hade haft en kvinna, hade jag levt det liv jag lever idag. Denna ensamhet som jag kastar mig in i. Hade jag rest till vintern? Till det hjälmklädda folket? Nej, jag hade vänt kosan åt andra hållet, till värmen, till platser där man kan möta det andra könet, kvinnorna.

Leva som jag gör nu kan jag bara göra för att jag lever med en kvinna. Det här skulle vara ett värdelöst liv utan en relation. Vem kan knulla med snö? Inte många. Livet går ut på att relatera, inte isolera. Sedan kanske man till slut kommer till en punkt då man väljer isolationen före relationer, men då ska man vara ganska trött på något.

Jag visualiserar i backen. Det bästa sättet att lära sig något är att göra det . Och ett bra hjälpmedel är att blunda och visualisera. Se framför sig hur det ska gå till. Det finns mycket hokuspokus kring detta, men prova och blunda.

Jag förstår inte att min kropp håller så bra. Min idol heter Harald Harb. Vi har samma ålder. Det finns mycket att lära på hans blogg. Om jag fick välja nu, flyttade jag o min kära till värmen, bodde någonstans där bergen låg en timme bakom ryggen och havet några hundra meter från näsan.

Nu blir det inte så. Jag är nöjd ändå. Som landet ligger, så ser det ut. Det är Läckberg som står för den intellektuella finessen på landet. Inget ont om henne eller landsbygden, men staden har fått allt och landet blivit av med det mesta. I väntan på lösningen åker jag upp och ner i isiga backar, visualiserar, försöker komma på något. Och det är som med allt annat. Ska det bli något får man ligga i.