tisdag 30 december 2014

Kusar och Astrid

Hängde med till stallet. Jag är nog den ende i det här landet som blivit biten av en ko. Jag har allt lite koskräck. Jag har sprungit framför tjurarna i Pamplona några gånger. Då är man också rädd,men då kusarna i stallet började sparka i väggen med hovarna blev man rätt spak. Vilka jävla monster dom är och sedan ser man en liten tuff böna på 37 kilo och tio år gå in och ge dom hö. Nej, impad blir man.

Kusar är häftiga. Jag hajar att man diggar dom. En som  man också diggar är ju våran Astrid, Sveriges underbara Astrid, världens underbara Astrid. Kolla Kristina Lindström film och läste om boken om Astrid. Vilken böna. Vilken tuffing. Det är bara så. Det är dom som inte viker ner sig som vinner ens hjärta. Skriver man dessutom som Astrid, Birgitta Stenberg, Lundell och några till så är det kört. Man känner respekt och kärlek. Det är vad jag kallar kultur. Dom här jävla nervikarna som håller på med kultur har inte fattat ett skit. Vad jag däremot fattar är att det kommer en hel drös med unga som inte tänker vika ner sig. I give you all my love, kör hårt bara. Slicka inga äschlen.

Det är tyst ute. Snön har fallit. Jag finner en slags ro på morgonen. Jag är en fri man. Jag är hellre fattig och fri än nerviken och rik. Det enda människan kan ta med sig ner i graven är vännernas omdöme. Var hen en nervikare eller var hen en som stod upp? Tänk på det.