En sliten man
Lundell har börjat skriva blogg. De två första inläggen var väl okej, men han får nog snart upp ångan. Han har ju sitt kommentatorsfält öppet och det lär han nog snart få stänga. Idioterna tar över alla kommentatorsfält. Kolla på Fotosidan. Några idioter påstår att de kan inte läsa Tommy Arvidssons fina bok om att göra böcker för han skriver hen. Jag kan ju bara säga att i så fall kan ni inte heller läsa Lundell. Eller mig.
Jag har länge sagt att jag trodde jag skulle nå min topp som skidåkare vid 65. Det kanske har blivit så? Jag märkte nu att mina astmatiska anlag gjorde att jag kunde inte ladda som förr och då kan man inte heller utvecklas. Jag måste helt enkelt byta inriktning på mitt liv. Jag måste tagga ner på tävlingsinstinkten och satsa mer på lusten. Det är inte lätt. Det känns inte alls lika roligt då att skida och cykla. Problemet är ju att jag, eller de som är som mig, inte jämför oss med andra i samma ålder utan med 25åringar. Klart att det går åt helvete.
Min kropp är i förfall. Det pågår en massa kemiska processer i min kropp som en dag kommer att förgöra mig. Det gäller alla, men plötsligt växer ett medvetande inom en om det. Det är en process att hantera.
Vad är det jag ska omdisponera? Kanske ska jag avsätta en timme eller två varje dag åt att skriva, sedan träna och sedan plåta? Det gäller att upprätta en slags disciplin. Det är nog det saken handlar om? Att upprätta en fungerande arbetsordning.
Bilden ovan är från Istanbul. Jag har varit där många gånger. Ibland längtar jag tillbaka till det livet, att bo på ett ruffig hotell, vakna på morgonen, se att solen lyser ute, gå på ett fik, vandra med kameran. En kamera, ett skrivblock, en tanke....
