Nan Goldin och nätet

Läste om Nan Goldin och nätet. Hon gillade det inte. Jag läste om terrorn mot Kajsa Gryt. Jag gillar det inte. Nätet är ett jävla skit, men det är ett bra jävla skit. Det är folk som är idioter.Jag var en av de första som började med fotoblogg och att göra böcker på nätet. Av de 35 böcker jag gjort tror jag elva är på nätet. Jag har tjänat en hel del på vissa böcker, inget på andra. Så är det alltid.

Jag är både för och emot men i slutändan är jag för nätet och det digitala. Konstigt nog gav den analoga hösten mig lust på både analogt och digitalt.

Jag jobbar med en Panasonic lx7 och en Ricoh Gr. Thats it. Om någon skulle fråga mig vilken min fotografiska dröm är så svarar jag: Att få leva. Om man inte lever kan man inte göra ett skit. Att leva är det som ger bilder. Inget annat.

Det snackas ofta om att utsätta sig, skapa och gud vet allt. När man gör en grej tänker man  bara på att göra grejen. Inte på att utsätta sig, leva, dö, problem. Det finns inte i skapandet. Vad saken handlar om är att leva och göra och anpassa sig, eller flytta gränserna.

Det är viktigt att vara ofullkomlig. Ju mer fullkomlig man försöker bli, desto dammigare blir man. Varje bild, varje stund i livet, måste ha en lucka, en fallucka. Det är som med livet. Det är känslan av döden som föder livet.