Julgran o annat

Lenscultures boksida är intressant. Jag sa att Lundell skulle få stänga kommentarerna. Det är ju bara ett faktum. Det går inte att snacka på nätet. Av 800 kommentarer var åttio procent av typen, har du börjat supa igen, eller ngt annat förolämpande. Det är bara så: Folk är idioter, End of discussion.

Läste om Sara Lidman, hur hon 1975, som femtiotvååring flyttade tillbaka till Missenträsk och bestämde sig för att avsluta det här med kärleksaffärer och skulle skriva böcker istället. Jag känner lite som henne ibland. Gud, om jag kunde finna ett ställe där jag kan skriva i lugn o ro, men jag kan inte hitta ngt ställe. Det enda jag kan säga med säkerhet är att det måste vara varmt och ha mycket sol.

I alla fall, Lenscultures grej om fotoböckerna, fick mig att känna en del märkliga saker. Den första är att dokumentärfotografi är helt dött. Att nästan all gatufotografi helt meningslös. Att bilderna måste vara mindre, intimare, men konst, mer koncentrerade, mer slutna i sig själv. Att det måste vara bild. Jag tycker fortfarande att Strömholm hade rätt ingång. En bild på varje sida och varje bild står för sig själv. Att drälla med bilder är som Instagram. Enbart tröttande.

Det andra man måste inse är att fotografi är en ytterst liten konstart. Intresserar ytterst lite människor på djupet. Visst, det dräller av bilder, men det är inte fotografi. Det är dräll. När DN nu gjorde en grej om de 150 viktigaste kulturgrejerna de senaste femtio åren kom en fotograf med. Strömholm och Vännerna på Place Blanche. Den sämsta boken han gjort. Etc utgåva var ju mer eller mindre hopplös. Den senare mycket bättre. En fotograf på 150 möjligheter. Det säger en del om fotografins marginalisering.