De obevakade ögonblicken

De obevakade ögonblicken. Det tysta fiket, blå ekologiska muffins. Känslan av total meningslöshet, ensamhet, ångest  och på toppen av det: Kungen av alla jävligheters jävlighet. Panikångesten.
Att blunda, meditera, höra en varm röst som tar en tillbaka till meningsfullheten.

Det regnar ute. Vägarna blir isbanor. Jag kollar på dagens bild. 1967. En kall sommarstuga utanför Sundsvall. Den 3 september 1967 blev det högertrafik i Sverige. Den 26 juli 1967 fyllde jag 18, tog mitt körkort direkt. Jag hade ju ändå kört bil sedan jag var 15. Min polare påminde mig för en månad sedan: Minns du bilden i sommarstugan 1967? Det var början på din fotografiska karriär.

Det var en kall novemberdag då jag tog bilden. Sedan åkte vi hem till henne. Hennes far kollade på mig och frågade mig: vem är du då? Jag visste inte vad jag skulle svara. Att jag var på väg ut i alla jävligheters jävlighet? Att jag aldrig mer skulle se varken henne eller honom? Hade jag vetat vad jag vet nu hade jag svarat: Idag tog jag bilden som är början på min fotografiska karriär.