Planer är lika med, inga planer

I helgen la jag ner alla stora planer. Alla planer och överenskommelser om att göra stora utställningar. Nu är min plan att inte ha någon plan. Att ta dagen som den kommer. Blir jag erbjuden något blir det kanske Ja tack. Blir jag inte erbjuden något så blir det som det blir. Det känns bra och väldigt kreativt.

Den enda plan jag har är att jag nog ska göra något till 2019. Något tungt och läckert. Jag kollade på Invisible city, en bok som jag gillar skarpt. Framför allt för den skildrar en relation till en stad och människor på ett sätt som inte är utnyttjande, inte är spekulativt. Något liknande skulle jag vilja göra. Ett förhållande till en stad, kanske en ny Stockholm blues?

Om man ska göra något bra måste man hålla på där man är. Det går inte att flacka runt som en jävla rabiessmittad kanin. Det blir sällan bra. Jag är sällsynt bra rotad där jag bor nu. Tror inte jag kan ha det bättre. Det är en segregerad stad, men vilken stad är inte det idag. De rika tar över i alla stora städer, förutom Detroit kanske?

Det gäller att gå på de smala stigarna, på bakgatorna. Såg en väldigt fin serie om två grupper, på tre pers i varje grupp, som flyttade hem till invandrare. En somalier och en afghan. En eller två i varje grupp var ganska invandrarfientlig om man uttrycker det så. Det gick så där då de flyttade hem någon dag till Afghanen och Somaliern, men sedan flyttades de snabbt till Mogadishu i Somalia och en grupp till Kabul i Afghanistan. Shit, de här invandrarfientliga sa som det var: De höll på att skita på sig av skräck då de kom dit. Det var en otroligt effektiv serie.
Det var också intressant för en annan att se för man tänkte ju direkt: Hur fan ska man kunna göra något på ett ställe där man knappt vågar gå ut på gatan som västerlänning. Snacka om hårda bud. Vi är verkligen i ett krig, ett krig som handlar om hur världen ska kunna bygga upp länder som de senaste tjugo åren bara brakat ihop och tagits över av mörkermän.

Jag har ingen lösning, men det måste ju finnas någon lösning eftersom både Afghanistan och Somalia var fint fungerande länder för tjugofem, trettio år sedan. Och svaret på alla frågor är ju att dessa länder och fler därtill måste byggas upp, få fungerande demokratier, skolor osv. Det är det enda som är säkert.

Om några dagar beger jag mig uppåt igen. Till snön, på korta skidor, i svindlande kyla och med ett hopp om att förflytta mina egna gränser åt något håll. Precis som världen behöver reformeras, byggas upp, så behöver den egna kroppen och själen  byggas upp. Att stanna är att dö. Det är något som också är säkert.