torsdag 25 december 2014

Juldagen

Ett flortunt täcke av snö. Kallt. Det är vackert. Min fru tycker vi ska gå ut och promenera. Låt mig säga direkt: Få saker ger mig mer ångest än att promenera.
Vi går ut. Hon tar täten. Hon är kort, vacker och skitkul, men hon går som en terrier på musjakt.
- Vilket jävla tempo, säger jag. Man blir ju helt körd.
- Tycker du det här är fort, säger hon. Det är ju rena lustempot.
- Det är åt helvete för stressigt, säger jag. Tagga ner nu.
Hon sänker tempot lite, typ till joggingtakt.
- Men, vad fan, säger jag. Det är ju rena stressen.
- Tycker du det, säger hon och blänger terrieraktigt på mig under sin korta lugg. Det här kallar jag för att stå i kö.

Jajaja. Hon remmar på och snackar som en kulspruta. Vid Tanto blir jag avhängd, släpper rullen, viker av och smyger hem till en kopp kaffe. Jag vet inte var hon är, men troligtvis är hon vid Uppsala snart och snackar på och har inte märkt att jag ramlat av släpet.