Tiden rör sig
.jpg)
Tiden går alltså.
Den här bilden tog jag för några år sedan. Idag är parken grön och halkig.
Omvärlden är ingen enkel affär. Hur svårt är det inte att finna något att glädjas åt. USA och Kubas nya relation var fin att läsa om, men annars är det ju mest de horriblaste nyheter man kan läsa. Barn och kvinnor som rövas bort, värsta slakten, krig.. det är ju egentligen inget som gläder en. Det är svårt att hålla emot känslan av hopplöshet.
Jag minns vad Slas sa i en krönika. Vad ska vi göra? Berätta för oss så gör vi det...
Jag var på Palmyra i Årsta, fint kebabställe, men hälften av all mat som beställdes slängdes. Enorma portioner, ala amerika. Vi äter för mycket, för ofta, för dåligt.
Jag försöker återgå till Tystnaden, det där läget där man lyssnar inåt. Jag monterar femton vintageprintar i ramar. Det blir enormt fint. Varför känns det så bra att montera dessa analoga printar? Varför känns det inte lika bra att montera samma bilder, fast som utskrifter, i ramar? Jag förstår inte det. Jag förstår ingenting av det, men det är nästan en sakral känsla att slänga in ett par analoga printar i ram. Det är något jag inte förstår, men jag är ju inte dummare än jag lyssnar till vad jag känner.
Det är ett väldigt folkliv på vår gata. Tycker om det. Inser att jag vill bo kvar och bli gammal vid en riktigt livlig gata, ett jävla folkliv ska det vara. Aldrig att jag flyttar till lugnet. Trafik, brus, snack, barer, kafeer, hundskit, allt....
Inger Edefeldt har skrivit en bok som jag nästan trodde handlade om mig. Jag kände igen mycket och jag håller med om det mesta. Konsten att dö. Väldigt insiktsfull bok om att vara fotograf.
Nog om det. Nu står granen på gården och jag drar mig tillbaka.
