lördag 6 december 2014

Om att drälla...




Jag är en sprinter. En som kör livet i intervaller. Mina bilder kommer till på samma sätt. Något uppenbarar sig och jag knäpper. Jag har sällan eller aldrig någon större upplevelse av bilden eller stunden då jag knäpper mina kort. Upplevelsen kommer senare, då jag ser negget eller bildfilen. Det är inte som att skriva, då går allt rakt igenom kroppen. Jag är med i vågen, känner allt. Då jag fotograferar känner jag ingenting i stunden då jag tar bilden. Det kommer senare, den stora njutningen kommer senare då jag tittar på bilderna, då jag gör dom från negget eller filen.

Med texten är det annorlunda. Då är njutningen total då jag skriver, förflyttar mig någon annanstans. Men, då texten är skriven, är den död. Det finns inget att hämta i en text som är skriven. Då måste jag skriva en ny, gå in i ett nytt stadium av känslor.
Fotografi är dött. Det är den klara bilden som är känslan. Det är kanske därför det är ett sådant kamerarunkeri hos de som fotograferar, men de som skriver inte snackar ett skit om vad de skriver på. Det direkta och det fördröjda.