måndag 22 december 2014

Dimma




Dimma. Gäller att ta sig igenom den. Första bilden kommer från den tiden då jag kunde köra upp i de baskiska bergen, de var röda, passerar byar som var tomma, som pesten tagit dom. Ibland körde jag in i byarna, vevade ner bilrutan och knäppte ett skott. Sedan körde jag vidare, uppåt. När det började gå neråt var jag på väg in i Franska Baskien. Det var också en upplevelse, men jag minns aldrig att bergen på den franska sidan var röda.

Mariatorget var min hemmahamn länge. Tyckte om att sitta på en bänk vid lekplatsen. Satt ofta där i solen. Det var som om jag bara behövde den där bänken och solen. När det blev för varmt eller man blev trött kunde jag lägga mig på gräset och sova. Jag hade en del polare som passerade mig både då de gick ut till lunch och då de gick tillbaka. En del blev irriterade på min uppenbara slöhet. Å andra sidan har livet för dom inte blivit bättre än för mig. Kanske tvärtom till och med.

Man kan lura sig av och om slöhet. Man vet aldrig när folk jobbar och hur de jobbar. Ingen har sett mig jobba och ändå har jag gjort bland de flesta böckerna och utställningarna i det här landet. Den där bänken på Mariatorget var viktig.

Det går mot ljuset. Jag tror en människa behöver två grejer mer än något annat. Ljus och en annan kropp emot sin egen. Om det kan man tvista, men som jag lärt mig i livets hårda skola. Tvister är sällan meningsfulla.