fredag 19 december 2014

Om att vara far

Kärleken till barnen är universiell. Jag lyssnar till pladdret på fiket. Studerar det vackra barnet med det levande ansiktet, Fadern är också vacker, ett lugn syns i hans ansikte. Det är en fridfull syn. En far och hans barn. Mina barn har gett mig mycket. Mina föräldrar gav mig mycket. När min styvfar dog, strax femtio, hade jag ett halvt år tidigare, tagit vad man kallade studenten. Det var kanske den lyckligaste stunden i hans liv. I alla fall en av de två lyckligaste. Den andra stunden var väl då brorsan föddes?

När jag klev ut på trappan med den vita mössan, slöts en cirkel. Han, min styvpappa, hade aldrig fått studera. Nu hade hans son fått det och tagit studenten. Det var stort, en ny tid. Sedan kom lungcancern, det kom en vinter, en vår och det var över.

Jag förstod aldrig kärleken till ett barn förrän jag fick ett, sedan ett till. Somrarna i Grekland, stranden, rösterna, aldrig något krångel. Varenda dag var fantastisk. Att få vara med sina barn var som att själv ha sommarlov och vara sju. Tillförsikten, skönheten, uppväxandet.
Sedan luckan, revolten, deras egna upptäckter och återigen, återkommandet. Att sitta på restaurang med sin son, snacka böcker med sin dotter, cykla med sin son, få en fråga från sin dotter om man vill hänga med till Indien. Ett liv kan inte bli större.

Min uppväxt var aldrig så. Mina föräldrar arbetade. Man gjorde så på den tiden. Morsan städade och farsan skötte den lilla skobutiken där de med tiden kom att arbeta tillsammans innan cancern ströp det hela. Man fick sköta sig själv. Alla matcher man gjorde. Farsan såg en. Morsan ingen. Skolan, möjligtvis på skolavslutningen och då sjöng morsan så högt och klart att man skämdes. Hon hade en fantastisk röst men man ville mest att hon skulle tagga ner.

Att vara far är en universiell gåva. Varje gång jag ser en syrisk man gråta rakt ut i tvn, vet att han förlorat sina barn i galen bombattack, så vet jag vad det handlar om. Att vara förälder är en universiell gåva. Mina barn är dina barn. När någon förlorar ett barn är det en universiell plåga. Dina barn är mina barn. Det är det som är att vara förälder.