1965/2013
Jag började plåta 1965, då jag körde omkull på cykeln och bröt armen. Satte snabbt upp en mörkrum i vårt badrum. Mina idoler var då Eiko Hoose och modefotograferna, speciellt de modefotografer som var llite experimentella.
Jag drömde om snygga brudar, snabba bilar och mycket sex och fest. Ingen dålig drivkraft för en sextonåring.
Det jag såg framför mig var hela tiden fotograferingssituationerna. 1969 lämnade jag hemmet, tjugo år, och drog till Paris för att slå igenom som modefotograf. Det gick inte alls, men jag lärde mig en hel del om det ensamma, hårda livet. Efter ett halvt år var jag hemma, gick några dagar på Fotoskolan innan jag började jobba på Posten.
Nu sökte jag en annan väg, mer reportage, såg en dag en bok av Bresson och sedan var det klippt.
Han satte mig i resandet och berättandet. Under många år försökte jag arbeta som han, vilket var helt omöjligt. Bresson är ju helt oöverträffad som snabb rapportör på gatan, men jag började allt mer hitta min stil med lite mer närvarande berättande. På den tiden, i början av 1970talet tänkte jag inte ens på bok eller utställning. Allt fokus låg på att berätta om schysst musik, fester, delta i den revolution som pågick, där jag var en fotograf som gick omkring, publicerade mig och spred tankar och känslor.
1978, då vi hade ockuperat Mullvaden, tänkte jag för första gången på att göra bok, för Mullvaden var en sådan samlad företeelse. Det blev bok och utställning. Under de närmaste åren satsade jag allt på att göra reportage, som sedan blev bok och utställning, för det fanns idéer som jag ville förmedla, positiva, förändrande idéer. Jag höll på med det till 1994 ca, då jag gjorde Stockholm blues. Den enda negativa bok jag gjort, en deprimerad bok, en bok om elände. Alla mina tidigare böcker och projekt var fyllda med positivism. Stockholm blues var en riktig negativ bok och utställning.
Det var vackert, men budskapet är skit, att världen är skit. I den vevan hade jag också börjat svänga mitt arbete på allvar, till att bli utställare och bokproducent.
Jag gjorde också Småmänniskor som är en av de bästa böckerna jag gjort. Den hade det mesta, det goda och svärtan på samma gång.
Jag hade ju också haft flera år på resande fot utomlands, Sydafrika, Palestina, Nicaragua osv, för att skildra konflikter, men jag insåg ganska snabbt att mitt arbete där gjorde varken till eller från.
Så, från 1965 har jag gått från att vara brinnande berättare till att bli utställare, utan egentlig mål och jag är inte ensam om den grejen. Det är nog den vanligaste gången för fotografer i min ålder. Från att ha haft ett politiskt starkt intresse, som vi försökte kombinera i bild och liv, till något idag där bilderna hänger i luften. De är bara konst. De produceras bara för att ställas ut, inte för att påverka någon. I princip varenda fotograf jag känner har gått den vägen.
Numera då jag går på utställningar så frågar jag mig alltid: Vad vill den här utställningen göra med mig? Jag måste också svara att oftast förstår jag inte det. Och varför är det så? Troligtvis för att utställningarna idag har tappat bort ett led. När Bresson ställde ut var han en del av surrealismen i början. När vi ställde ut på sjuttiotalet var vi en del av en progressiv rörelse, eller en del av arbetarrörelsen. Vilken rörelse är vi del av idag? Jag minns till och med att då de nya unga fotograferna på 80-talet dök upp på Index osv, så var de en del av det som kallades postmodernismen. De hade, precis som vi tidigare, en krycka och en samhällssyn att samarbeta med.
Vilken samhällssyn har vi idag att samarbeta med? Jag ställer bara frågan, eller ska vi låta bilderna bara vara konst, vackert, säljande??
