Det tysta landet

Det tysta landet. Jag har alltid vilat bäst i sorlet. På ett spanskt café där många pratar på ett mjukt, melodiskt sätt. Där kan man bli en med sig själv i tystnaden, i den tystnad som blir i sorlets sovrum. Där har jag suttit många gånger med min vackra bläckpenna, blocket, sett ut över gatan, lyssnat, tagit in, förflyttat mig i tanken till en annan värld, till en annan människa. Sorlet behövs för tankens frid.

Idag fick jag ångest. Gick in på ett café, svenskt, modernt café. Vi var femton stycken,med mig. Fjorton satt lutade över en maskin av något slag. Det var knäpp tyst, så där knäpp tyst som det är ibland på teatern, då skådisarna bara står och tittar på dig, i flera minuter och då en harkling betyder utvisning.

Den tystnaden såg jag idag. Jag lyfte kameran, den viskade till mig. Ta det lugnt, knäpp och gå. Jag knäppte, lyssnade till tangenternas viskande, kände stor ofrid, saknade sorlets lugna sovrum.