Landslaget

Det gick inget vidare för fotbollsgrabbarna igår. Det känns som det saknas stabilitet. Det är för många rockader i det där laget. Det är ungefär som i mitt liv. Jag har börjat den tredje fasen i mitt liv och det är för många rockader just nu. Känner mig otrygg, vet inte var jag ska sätta fötterna, vad jag ska satsa på.

Jag har ingen lust att fortsätta i gamla hjulspår. Ointressant, mördande ointressant. Säkra är de gamla spåren, men igenkännliga. Jag frågar mig vilka är de goda bitarna i mitt liv. Min fru, mina barn, mitt arbete. Hur förvaltar jag det? Hur förvaltar jag det utan att gå den självklara vägen?

Jag fick ett fint mail från en bra gubbe igår. Han tyckte angående gnölet på min blogg att han inte trodde Zlatan fick så många goda råd heller vad det gällde hur han skulle jonglera med bollen. Det tyckte jag var fint.

Jag vacklar, känner svaghet, nekar att luta mig mot det jag kan, det jag kan så bra att det skulle kunna vara min enkla lösning. Jag vill något annat? Vad kan jag inte svara på, men det ska kännas som en morgon på Naxos, då jag kliver i mina slitna sandaler, går genom de tysta gränderna, katterna viker undan, jag kan känna doften från det nybakade brödet hundra meter längre ner i gränden. Det klirrar från ett kök, bakom den stängda dörren då jag passerar. En slags vilsam långsamhet som är lika stark som en turbo i en nytrimmad amerikanare.