Days go bye

Cutar. Namnet på den vackra byn. Uttalas med betoningen på första uet. Vad känner man inför sina egna bilder, sin egen illusion? Mest en slags usel förtvivlan. Hur dålig man är. Hur svårt det är att uppnå något. Det finns olika sätt att närma sig sakerna. Man kan registrera, beskriva och det kan bli bra, men sällan riktigt bra. Ofta dock. bra.

Det känns enkelt, men det är svårt. Det får ta sin tid. Det är enkelt att åka till en festival eller en fotbollsmatch och plåta, men det betyder inte att det blir bra. Det som är bra ligger bortom det man ser. Kanske kan det kallas för känslan?

Jag vet inte, byn hette i alla fall Cùtar, med vita hus, branta trappor. En skåning på övervåningen och en kalifornsk, svensk, spansk konstnär som jobbat som mäklare i USA i resten av huset. Branta trappor, en vindlande väg ner till nästa by, en andalusisk bar, en bro över en flod utan vatten, män som gjort sitt på plaststolar och tunna cigarrer. En vår som snart är sommar.

Vad känner man? Att det är enkelt, men svårt. En slags mild förtvivlan över uselheten. Att det får ligga till sig. Det finns korn, det gäller att förstå vad det ska handla om. Vad ska det handla om? Det är vad saken handlar om. Vad ska det handla om?