Robert Frank

Det skrivs en del om Frank just nu. Det är fint och när man ser hans bilder i tidningen så framstår de som helt överlägsna alla andra tidningens bilder. Det är verkligen värt att ta sig en funderare på det: Varför det är så överlägset bra jämfört med de andra bilderna i tidningen.
Det är väl så att riktigt bra fotografi finns, men vi lyckas sällan förvalta den tillräckligt bra i våra medier, utan vi nöjer oss alltför ofta med det mediokra.

Jag såg att Niclas Hammarström vann Årets bild med killen som står med vapnen i sina händer. För det första är man ju ytterst tacksam för att han och polarn kom hem i helt skick. Sedan är det en bra bild, men det som slår mig är hur mycket bättre den hade varit i svartvitt. Det hade lagt till helt andra dimensioner i den här allvarliga bilden. Ofta är det ju så att pressbilder har den registrerande funktionen, att man siktar in sig på den väsentligaste. Synd bara att de så ofta missar den konstnärliga aspekten som skulle lyfta deras bilder ännu mer, å andra sidan kan man säga samma sak om konstbilder, fast tvärtom. Att det hade varit roligt om det hade prickat det väsentliga i bilden o inte bara virrat bort sig i det konstnärliga träsket.

Sportbilder är en genre som har blivit ohyggligt dålig med åren. Troligtvis för att fotograferna fått helt omöjliga arbetsvillkor. Jag ser många skitbra sportfotografer som bara blir sämre för varje dag som går och det måste bero på att de är pressade från alla jävla håll och ska bearbeta alla slags omöjligheter för att få sina bilder. Kolla bara in gamla bilder från tex Tour de France med nya. Går ju inte ens att jämföra.