Den trebenta katten

Soffan står i solen. Jag vill alltid skriva i solen. Katten passerar, ställer sig under mig. Jag förstår att jag får ingen ro förrän han får sitt oxkött i smet. Han får det och jag återvänder till soffan. Det enda stället där jag inte skriver i solen är på Naxos. Där är det skuggan som gäller.

Jag klev av båten, möttes av två typer som var tvillingar. De frågade om jag ville ha ett rum och det ville jag. Det var början på en slags vänskap. Längre fram kom jag att hjälpa dom att ragga nattgäster vi båtarna. När det kom italienare skickade de fram mig. Jag förstod aldrig varför?

Naxos är vitt, vitt och vitt. Det var nog det jag kom att älska. Att det var som snö, vit snö. Vitt, vitt, vitt.
Jag satt i hamnen och skrev, brev på den tiden. Många brev som jag la i en brevlåda på Paralian. Alla breven åkte iväg samma dag i veckan. Det visste inte jag. Jag fattad aldrig heller varför jag aldrig eller sällan fick några svar på mina brev. Kanske gick de inte att läsa?

Min handstil var hopplös. För mig var grejen att jag skrev dom, skickade dom. Innan de gått  iväg hade jag börjat på nya brev. Någon gång kom det ett brev på Poste restante. Det var stort. Då gick jag till Rosa fiket på Paralian och läste det flera gånger. Tyvärr var alla breven för korta. Lika korta som mina var långa.
Det var en tid, som är som denna tid. Skapande. Jag fattade dock inte det då, lika lite som jag fattar det nu.