Oförskämd

Den fine Lars Dareberg, som skriver så bra om pressfoto(vad det nu är?), skrev om mig, att jag tyckte något, vad det nu var? I alla fall, Dareberg skriver bra, Alf Johansson skriver bra, Gabrielson skriver suveränt, Thomas Nilsson skriver så fint, alla skriver så bra utifrån det dom vill skriva. Jag är ytterst tacksam för det, men JAG vill inte skriva så. Jag har en idé om att skriva som en Hunther S Thompson, en Ginger Baker, en Kerouc, en Lundell, en Miller. Jag vill att det ska ånga, jag vill att idioterna ska sätta middagen i halsen, jag vill rocka. Jag vill inte anpassa mig, jag vill inte skriva genomtänkt, jag vill forsa fram som hungrig anaconda på jakt efter ett övergivet spädbarn på stranden.

Henry Miller, jag gillar honom. Jag tar ett glas vin. Ni kan ge er fan på att jag mår bra nu, får piska på lite. Nu sitter det väl någon åsna någonstans och säger. Han är trist o opasslig. Perfekt, stick och brinn. Det är inget dåligt vin det här. En cykel på etiketten och trademark,,tydligen schysst pröjs för vinarbetarna oxå.

Han är bitter, säger folk. De som säger det fattar inte skillnaden mellan att vara förbannad och just bitter. Jag är ofta förbannad. Det är bra och när jag inte är det så är jag antagligen kåt, trött eller jävligt nöjd med livet. Egentligen är jag nog mest förtvivlad över att tex datorna inte ledde till fyra timmars arbetsdag utan till att några jobbar halvt ihjäl sig, andra jagas av sociala eller arbetsförmedlingen för att de plötsligt inte har ett jobb. Det känns ologiskt, lika ologiskt som att länder på två veckor kan bli invecklade i något som liknar inbördeskrig och sedan inte kommer ur det, utan allt bara rasar, går sönder och det blir ett jävla lidande.

En ung läsare kanske inte fattar det, men i min ålder tänker man mycket på döden. Att man ska räcka till, att man ska kunna ge till de andra, de kära. Jag är en man som växt upp i ett liv där jag aldrig fått något gratis. När jag ser mig omkring så ser jag vänner, folk, andra, som får sina lyor köpta av föräldrarna, som får låna pengar i kris, som får arv, som har släkter som stöder dom, som har, har och har, även om de inte ser det själva så ser jag det hur enkelt som helst. De fattar ofta inte att de är osynliga millionärer utan att behöva lyfta ett finger. Jag har klassvandrat, jag har aldrig fått något utom mina föräldrars ord: Gör så gott du kan. Det räcker.

Mina föräldrar försvann innan vi hann prata om livet. Jag finns för mina barn. Vi kan prata om livet. Jag har nog levt ett liv där det inte finns riktigt plats för att snacka om pixlar eller bostadsrätter. Mitt liv är nog för mycket om liv och död, för mycket, för nära de polerna. På gott och ont. Det är därför min blogg ser ut som den gör, skrivs som den gör.

All the best friends,