Lolita

Till Lolita. Min underbara väninna Lolita sliter sig genom Asien. Innan hon drog iväg var hon helt eländig, var snack om att kapa av ryggen, men hon bet ihop, drog till Indien, ryggen blev allt bättre i värmen och nu har hon landat i Nepal, Himalaya. Hon bor så hon ser bergen, har dock drabbats att feber och är alltså lite eländig igen.
 Därför skriver jag den här hälsningen till henne, som en beskrivning av hur det kan vara och hoppas hon gläds åt den, kommer på fötter, så hon kan ta sin rygg och kliva uppför bergen, se soluppgången och andas den tunna luften och sedan komma hem som en ny människa.

Vi drog från Sverige på hösten, över Grekland, Turkiet, Iran, Afghanistan, Pakistan och kom till Indien. Någonstans på vägen fick jag en obskyr sjukdom i underlivet som inte ville gå över, besökte den ena drugstoren efter den andra, men sjukdomen höll i sig. I Afghanistan, ett av de underbaraste länder jag besökt, hade vi sällskap av en jätteråtta på nätterna. Jag såg när den satt på vårt sovbord och käka upp vårt bröd. Vi hittade ingångshålet till vårt rum, ett stort hål under sängen. Det täppte vi till med en Gevaliakaffeburk. Nästa natt hölls vi vakna hela natten av att jätteråttan försökte bita och krafsa sönder burken.

Vi stannade en natt hos en slavhandlare, som körde folk till Qutar, drack hembränt och lyssnade på Ali som boxades i Afrika. Dagen efter fick jag stoppa bussen tre gånger ute i öknen för att skita. Det fanns några buskar och en del gamar som gav mig intressanta blickar då jag drev ut de sista djävulsresterna ur min kropp. Eftersom det inte fanns något dasspapper fick jag torka röven med rupies. Det gjorde inte så mycket, de var ju ändå inget värda.

Vi kom till Indien, norra Indien, bodde på Dahl lake, husbåt. Den obskyra underlivssjukdomen gav inte med sig och till slut gick jag till en doktor, kanske var han veterinär, för när jag kom in på hans sjukstuga kom han in i rummet med kraghandskar som var alldeles blodiga.
- Fan, sa Håkan. Han är ju veterinär, du kan inte låta honom behandla dig.
- Det löser sig, sa jag och doktorn gav mig en jättespruta, lagom att däcka en tjur.
Efter det åkte vi till båten, jag slocknade i två dygn, andades knappt. När jag vaknade var jag ganska klen, sjukdomen var borta och sedan återstod bara Taj Mahal och lite annat trist trams innan vi drog tillbaka till Kabul, en Folka  och nio dygs nonstophemkörning över de turkiska bergen.