Det Andalusiska Spjutet
Rösterna hörs svagt fem våningar ner på gatan. Vi bor med måsarna på taket. Jag kollar på internet. Det fungerar inte i rummet. Hur gjorde jag förr på mina spanska resor? Jag gick ner på fiket, en Ducados, en kopp kaffe och någon tidning. Idag ligger jag kvar i sängen. Det är mycket som är olikt förr.
Torre del Mare är en liten stad vid havet, mellan Malaga och Nerja. Ett lugn, några gator, cyklister som sveper iväg i medvinden mot Nerja. Strandpromenaden är magisk med sin blandning av gammalt och nytt. Alla delar demokratiskt på vinden och havets rullande vågor.
På baren, Real mot Barca. En tryckvåg går fram och tillbaka varje gång bollen närmar sig ett straffområde. Real förlorar hemma. Spanien är ett land i kris. Vad gör vi i Spanien? Vi bestämde oss för att åka hit, se bergen, havet, fundera om det var en möjlig ort att leva på. Det skulle det kunna vara, men inte här. Den här biten av Spanien är ganska ful och chanslös mot Naxos i Grekland. Det finns vackrare delar, uppåt Cadis och Tarifa. Här är det ganska söndermanglat, men vinden är den rätta och cyklisterna sveper förbi i skönt tempo.
Jag har varken cykel eller dator med mig. Är inne i en period av självsanering. Fungerar dåligt. Inser att ska jag åka någonstans måste jag ha skidor eller cykel med mig. Det måste finnas en uppgift. Förr, i Baskien, eller i Barcelona, var det den politiska kampen. Jag kan inte nöja mig med att vara golfare eller bara glo på vinden. Jag behöver ett arbete, jag behöver arbeta.
Mitt sätt att arbeta på gatan fungerar inte längre, mest för att det är en annan tid, jag är en annan och för att det inte känns viktigt. Jag vill åt något annat. Det är svårt och jag är bekväm. Efter 45 år har jag gjort mitt på gatan. Förr mig återstår poesin. Bara det och inget annat.
Hemingway skrev om att vässa sina vapen. Han skrev det makalöst bra. I min ålder var han död. Alla söker sin inspiration från de som är äldre, man söker en väg, deras väg, kollar om den fungerar. Vägen hem, kan vi säga. Vägen hem handlar om att slipa sina redskap varje dag, se till så de är skärpta, fungerar då det gäller. Orden, bildmaskinen, kroppen. Det är redskapen. Det andra, kärleken, kamraterna, politiken, mötena, ensamheten, ljuset, tystnaden, mellanrummen, är källorna.
Jag skriver i en vit bok, utan rader. Jag ser hur slingrigt jag skriver. Jag skriver som jag lever. Skuggan av min hand och penna lutar sig mot den vita boksidan. En möjlighet, en tom, vit möjlighet. Den måste skötas på rätt sätt.
