Jag gick upp och ner
En kvinna satt bredvid mig, en som jag kände igen. Hon hörde ihop med kretsen kring Bosse Skoglund och alla de fantastiska musikerna som spelade på klubbarna kring Mariatorget och Slussen förr. Jag lyssnade på hennes röst, mindes henne, sa inget.
Det röda Planket lockade, men då jag gick förbi Lundells gamla port på Skånegatan kom jag på att han gift sig med sin Sofia. Jag kom också att tänka på Paulruds Sofia, som Paulrud skrev en så fin bok om. Hundra meter gata kan vara en ocean av minnen. Jag mindes också Millers brevväxling med han som skrev Alexandriakvartetten. Durell.
Det slutade med att jag glömde det röda Planket, svängde till vänster, såg att solen ännu inte kommit riktigt till Borgmästargatan, gick in i grovsoprummet, gjorde inget fynd. Jag hade kameran i fickan, men hade inte hittat något att plåta. Det är så lurigt med bilder att man kan tycka alla är bra, men få är det. Läste om en som dragit av 40 000 exponering då han plåtade en teatergrupp. Ett sådant jobb som en som kan plåta klarar av på max femtio exponeringar. Enklare jobb finns inte.
Nassarna är i farten igen. Snuten i Malmö verkar störd, de verkar inte kunna uttrycka sig. De kallas försök till mord, men ändå säger snuten på tv att det var slagsmål mellan vänster och högergrupper. Ja, Ni fattar. Det hårdnar och det hårdnar rejält.
På min bakgård står ett tomt bord. Det är det bordet som blev bilden. Påminde mig om gamla bilder, Man Ray, månlandning, gammaldags gråskala. Sedan gick jag samma väg tillbaka, men på andra sidan kvarteret. Där tänkte jag på ingenting, tills jag såg en gammal polare som numera är pundare. Idag är det så i mina ljuva kvarter att mina gamla polare, de flesta, ser ut som gamla slitna pundare i jämförelse med de som härskar i vårt Skansen. Jag undrar hur jag ser ut då jag går där, ganska långsamt, utan mål, stirrande på gräset i parken som snart ska växa fram.
