Betraktelse 215
Jag funderar på bloggeriet. Jag började 2006, stängde ner bloggen ett halvt år, för ett år sedan, men har i alla fall haft mer än 1,5 millioner läsningar av bloggen. Idag snittar det runt tusen om dagen och med Facebook minst 2000 personer om dagen.
Det är inte kattskit. Jag är en snäll men frustrerad person. Eller rättare sagt, jag vill ha lite aktion. Mina idoler är typer som Hemingway, Miller, Gudrun Schyman mfl, folk som krossar lite pungkulor, får fingrarna ur äschlet och alla de har fått veta att de lever också. Henry Miller var ju bojkottad hur länge som helst osv...Ibland undrar jag hur man ska skriva en blogg för att de som sysslar med bild ska bry sig?
Det spelar ingen roll vilket ämne du tar upp, genus, bildsyn, politik, utställningsmöjligheter, så händer ingenting. Fotograferna tvår sina händer, ser åt ett annat håll, lyfter inte ett finger för att delta. Jag fick ett erbjudande om att skriva om genusbilden inom foto, tackade till slut nej, för jag visste att många skulle hålla med mig, en del inte, men INGEN skulle säga något. INGEN skulle säga något. Har inte fotografer något liv utanför pixelseendet?
Så enkelt är det att döda en tanke, en process. Ingen skulle säga något. Med den insikten så finns det ju heller ingen anledning till att engagera sig. Det slutar ju bara med att jag får äta skit. Det finns dom som skriver fint om böcker, Tommy Arvidsson, om bilder, böcker, utställningar, Gabrielsson, om pressfoto, Lars Dareberg, men det finns ingen som laddar på med de elaka ämnena. Någon som skriver utifrån sitt hjärta, sitt kön, de som skulle kunna det sitter och hukar i buskarna. Så enkelt är det.
Därför tänker jag hädanefter skriva om fotboll. Jag tycker Pia Sundhage ska ta över landslaget. Hon kan snacka med Zlatan på Zlatans vis. Det är en brud som vet hur en slipsten ska dras. Han som leder landslaget idag är mest intresserad av hur slipsknuten sitter.
