Robert Frank och sorgen
Robert Frank har aldrig betytt något för mig. Det betyder ju inte att han har varit betydelselös. Han påverkade och inspirerade mig i så måtto att jag gillade tanken på hans roadmoviefotograferande. Resa omkring i en bil, plåta ett land på ett personligt sätt. Allt det andra, polaroiderna, filmerna, är för mig helt ointressant. Jag tycker hans filmer är för röriga och hans collage för otydliga, men han påverkar mig ändå på sitt sätt.
Sorgen i hans arbete är svår att värja sig emot. Han var ju en man av sin tid och misslyckades helt med sitt föräldrarskap. Hemskt nog dog hans dotter i en flygolycka och inte långt efter det började hans sons liv krångla på allvar och sonen gav snart också upp sitt liv. Det är ju fruktansvärda upplevelser och det går ju igen i hans senare arbeten. De flesta män som sket i sina ungar fick ofta en chans på äldre dar att reparera det hela, men det funkade inte så för Frank. Han fick ta den fruktansvärda sorgen av att ha förlorat sina barn utan riktigt ha nått fram. I alla fall är det så jag läser hans liv och då kommer jag till det andra i hans liv som inspirerat mig. Hans liv med sin fru June, skulptör, konstnär. De tillsammans i deras hus i Novia Scotia, deras gemensamma kamp för att gå vidare, skapa nytt. Det är för mig den starkaste känslan av Robert Frank. En människa som går vidare, i en kärleksfull relation.
Ärligt talat, så är det fint att Fotografiska visar de här bilderna. Det är inte mycket nytt, i princip samma bilder som på Moderna för en massa år sedan. Jag vet inte ens om det påverkar en ung människa, för bilderna är så långt ifrån dagens blick, dagens aggresivitet. Det enda man kan hoppas på är att mildheten och sorgen i utställningen sätter spår hos unga människor, spår som säger att livet är en varsam händelse, något som bör behandlas med en viss försiktighet och omtanke.
