Cutar, Andalusien, Silano

Om en vecka är vi på väg till Spanien. En gång i tiden mitt älsklingsland. Jag minns än idag hur mycket jag tyckte om att äta lunch i Spanien. !970, 21 år gammal, drog jag iväg. Jag hamnade först i Barcelona, sedan följde jag med någon ny vän till Madrid. Bodde med fem gästarbetare i ett rum. Vi hade en säng var och vännen försvann. Det var då jag började äta lunch ute själv. Det serverades vin i enlitersflaskor, husets vin.

Det var billigt och gott och jag drack ur den där flaskan till lunch varje dag. Jag gjorde det för jag visste inte hur jag skulle hantera situationen. Fick man vin så fick man väl dricka upp det, trots att jag egentligen inte gillade vin och trots att jag blev full och eländig. Det var inte heller dyrt, typ fem kronor flaskan, men jag drack upp den svenskt och tvångsmässigt.

En dag så såg jag en spanjack som lämnade flaskan halvtom, eller mer kvar till och med. Då förstod jag att jag inte behövde dricka upp hela pavan och vackla hem till siestan.

Efter det har jag aldrig druckit mer än tre glas på raken. Jag är sextiofem år och har aldrig druckit mer än tre glas vin på raken.

Det finns en spansk syn som förföljer mig, En bild av Silano, tagen i Italien, men för mig är det en spansk bild. En bergsby som glimmar i natten mot sin bergsida. Det närmaste den bilden jag kommit är i Grekland, då jag ibland satt i nätterna med öppet fönster, lyssnade på getterna som gick över berget, hörde bruset från havet. Nu, ska jag tillbaka till bergen, getterna och den kristallklara tystnaden. Jag kanske dricker vin, ja det kommer jag att göra, men som alltid, aldrig mer än två, max, tre glas.