måndag 31 mars 2014

Tack ändå.







Jag vandrar i Per Anders Fogelströmland. Jag minns honom från förr. Det skarpskurna ansiktet, som en Siouxhövding, det vita håret, hans hus. Jag minns hur vacker han var. Hur bra han skrev. Nu möter jag Kallifatides. Han tror inte jag ser honom. Han har en snygg, dyr rock och mössan nertryckt över ögonen. Det är också en vacker man. En vacker man som skriver bra.

Jag ser honom. Jag ser alla. Människor som mig, som jobbat på gatan i fyrtio år, ser allt. Vi kan se avspända ut men det stämmer inte. Vår radar går hela tiden. Vi lyssnar, vi ser, vi lyssnar, vi luktar oss in på allt. För att stänga av radarn måste jag gå hem, sätta på lurarna och låta Patti Smith vråla i mina öron. Å andra sidan, då hon gör det, minns jag hur hon såg ut på Göta Lejon för en helvetes massa år sedan. Hon är också vacker. Hon är också författare.

Jag ser över vattnet till Skeppsholmen. Isen borde lägga sig. Jag ser mitt barndomshem som inte syns, men jag inbillar mig, ser hur jag och min morfar, som hade hjärtproblem, gick på morfin eller opium, tar mig i handen och frågar om vi inte ska mata fåglarna på isen.

Vi går ut genom grinden, passerar Skeppsholmsbron och stannar framför Grand Hotel. Vi har bröd med oss som vi kastar ut på isen. En del fåglar kan inte röra sig. De har frusit fast i isen. Jag kramar min morfars hand. Det är otäckt med fåglar som frusit fast då man är fem år. Min morfar är snyggt klädd. Hans dagar är räknade. Han är blek och han bär en svart Krimmössa. Det är också en vacker karl, körde amerikanare och sålde spisar till hemmafruarna. Nu är det över. Nu gäller det att klara vintern, mata fåglarna med det lilla barnbarnet.

Vi går hemåt efter ett tag. I den branta backen upp till kyrkan och vårt hem stannar han. En dörr öppnas, det är min mor som sett oss på avstånd. Det lyser i dörren och jag hör musik från jukeboxen. Jag springer snabbt uppför backen. När jag vänder mig om ser jag min morfar. Han står stilla, hans ansikte är blekt i skymningen. Han vinkar till mig att gå in och jag smiter förbi min mor, in i värmen.

Sextio år senare lyssnar jag på Erik Fritjoffson i mina lurar. Tack ändå, heter hans skiva. Livet är ett månvarv. En dag stod hon bara där i sin blåa dräkt, sedan hade hon en grön. Den gröna var häftig, framhävde hennes mogna, sexiga röv. Jag ville bara lägga handen på den, men ack nej, Man måste passa sig. Det var tjugofem åt tidigare som hon hade den blå klänningen. Vissa kvinnor är ens öde.

För tjugofem år sedan lockade den blå klänningen. Nu blev det den gröna som avgjorde saken. Erik Fritjoffson är sig lik. En gamäng, allvarlig man med rolig underton. Han hör också ihop med den blå klänningen för tjugofem år sedan. Många månvarv har gått sedan den blåa blev den gröna. Nu lyssnar jag på hans röst, den gröna klänningen hänger i garderoben. Det har gått tjugofem år, Eriks röst binder ihop Maria skolgata med Katarina ban. Tjugofem år är några månvarv, skillnaden mellan den blå och den gröna klänningen